Nu är det slut-fegat för min del…

Jag har varit kristen i hela mitt liv. Mina föräldrar lärde mig att älska Jesus på ett okonstlat och naturligt sätt vilket jag är dem evigt tacksam för. Jag har också vuxit upp med de spännande berättelserna från Bibeln om Jesus som gjorde under och mirakler. Som vuxen har jag till och från känt en frustration över att jag tyckt att jag gjort så lite nytta för Gud. När jag har läst i Bibeln om vad jag som kristen är kallad till att göra och samtidigt sett på mitt eget liv har det känts som det rimmat väldigt dåligt. Jag har suttit i en roddbåt och paddlat runt fast Gud har kallat mig att gå på vattnet, om du förstår bilden. Jag har på sin höjd vågat doppa tårna i vattnet för att upptäcka att det var alldeles för kallt och snabbt dra tillbaka foten.

Våren 2010 gjorde Gud ett mirakel i mitt liv. Han läkte mitt brustna hjärta på ett helt övernaturligt sätt. I den processen hände någoting med min relation till Gud. Jag förstod att han är miraklernas Gud och för mig var det lika stort som om jag skulle ha klivit upp ur en rullstol. Efter det kände jag att mitt liv som kristen inte längre höll.  Jag var bara tvungen att få dela med mig av min tro på min enormt stora Gud. Det kändes som om jag hade tigit i 40 år. Jag bad till Gud om mod att börja berätta om min tro, och modet kom steg för steg. Där började en spännande resa som fortfarande pågår. Från att mitt liv med Gud har handlat väldigt mycket om det jag har gjort i kyrkan, har det mer och mer börjat handla om mitt liv utanför kyrkan. Istället för att bara ha fokus på att få människor till kyrkan vill jag dela med mig av min tro mitt i vardagen. Jag har också så smått börjat våga be för sjuka utanför kyrkan och jag har fått se hur människor blir helade. (Missförstå mig inte. Jag älskar min församling och tror att den har en viktig funktion i samhället. Men att bjuda med folk dit är nummer två för mig.)

Varför berättar jag detta? Jag gör det inte för att framhålla mig själv. Mitt liv kantas av tillkortakommanden som för oss alla. Men jag tror att många av oss som är kristna har svårt att leva ut vår tro i vardagen. Vårt fokus har varit och är i alldeles för stor utsträckning på att få folk till kyrkan för att där predika evangelium. Men Jesus drog inte in människor i synagogan innan han predikade och gjorde under. Han gjorde det mitt ute bland folket. Därför kan vi också göra det.

Men varför är det så svårt att leva på detta sätt? Min feghet har hållit mig tillbaka. Rädslan för vad folk ska tycka och tänka om mig. Och rädslan för att undret uteblir. Men när jag bad till Gud om frimodighet så började han ge mig det och jag känner mer och mer att jag inte har någon självprestige att skydda längre. Det gör inget om folk tycker att man är lite knäpp. Det är ett pris jag får betala. Jag satt för ett tag sedan i ett sammanhang bland icke troende människor. Jag började prata om min tro med sällskapet runt bordet varpå en person fällde en spydig kommentar och alla började skratta. Jag försökte förklara mig men ingen lyssnade. Jag kom av mig helt och det blev inget mer Gud-snack den kvällen. När jag åkte hem så tänkte jag att Jesus blev också hånad. Han fick utstå spott och spe hela tiden. Han blev ju till och med korsfäst så då är det rätt okej att de skrattar åt mig...

Andra gånger när jag vågat berätta om min tro har orden fallit i god jord och jag

har märkt att den helige Ande bär när jag vågar gå på vattnet. Vad menar jag med det? Jo ibland så ger Gud oss ett alldeles utmärkt upplägg och då är det upp till oss att ta chansen. Det är som att Gud sänder en våg och då är det bara att surfa. Det jag också har märkt är att det inte spelar så stor roll hur jag känner mig. Ofta känner jag inte Guds närvaro över mig innan. Men när jag börjar be för någon sjuk kommer kraften. Detta har lärt mig förstå att när jag vågar gå på vattnet så bär det för det är Guds ansvar att se till så jag inte sjunker, inte mitt. Det enda jag behöver göra är att våga lyda, att våga kliva ur båten.

När vi börjar leva våra kristna liv på detta sätt blir det så mycket mer spännande. Jag får se Guds övernaturliga inslag mitt i vardagen. Varför är det så? För nu behöver jag plötsligt hans kraft för att inte sjunka. Så länge jag sitter kvar i båten behöver jag den inte och får då heller inte se den i funktion. Mitt liv med Jesus har aldrig varit så spännande och utmanande som nu och min längtan att få se Jesus förvandla liv bara växer. För min del är det slut-fegat. Jag tar risken och kliver ur båten. Haka på du med.

 

Malin Nilsson
2014-06-30 @ 19:22:04
URL: http://heavenlyplaces.blogg.se

Heja Marita! Jag känner igen mig och jag vill inte heller sitta kvar i den där roddbåten och slita längre. Önskar mer frimodighet och har börjat få uppleva de tillfällen du berättar om. God bless!

Svar: Härligt Malin. Du är på G nu! Kram
Marita Orevi




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0