Varför stå i regnet med nedfällt paraply?
Vissa dagar vaknar man och himlen är klarblå, solen skiner och man har känslan av att varenda fågel sjunger just för mig. Andra dagar vaknar man och samma himmel är lika blå, solen skiner lika klart men jag orkar inte ens se det. För att inte tala om fågelsången som mer låter som ett störande tjatter än en ljuv morgonmelodi. Varför är det så och hur kan jag hjälpa mig själv från att hamna i en känslomässig berg-och dalbana? Hur mycket kan jag egentligen själv påverka av det jag tänker och känner? Det här är något som jag funderat och jobbat en hel del kring sedan mitt liv krisade rejält. Därför vill jag dela mina tankar kring detta och som vanligt skriver jag bara utifrån mina egna erfarenheter och funderingar.
Det här har blivit ett verktyg som jag fortfarande använder mig av när jag märker att missmod vill komma krypande. Det Gud verkligen lärt mig är att det finns ett beskydd för våra tankar och känslor i hans närhet. Nuförtiden brukar jag alltid börja dagen med att samtala med Gud och läsa några rader ur Bibeln. Ibland blir det en kort stund och ibland blir den längre. Jag har märkt att när jag börjar fokusera på Gud det första jag gör ger det ett beskydd för mina tankar. Det är som om man ställer in sig på rätt kanal från början och då får inte de jobbiga tankarna och känslorna så stort utrymme längre. Det betyder inte att jag alltid känner ett lyckorus eller känner mig otroligt glad eller lycklig. Det är mer av en djupare känsla av välbefinnande och frid. En trygg förvissning om att Gud kommer att vara med mig under resten av dagen vad som än händer.
Det som också har blivit tydligt för mig är att friden på insidan inte blir kvar av sig själv. Det krävs en aktiv handling av mig. Jag behöver aktivt söka Gud varje dag. Det kommer inte automatiskt fast jag har varit kristen hela mitt liv. Jag vet att han alltid är med mig, lika fullt måste jag självmant vända mitt hjärta mot Gud varje dag för att hitta friden i honom. När vi läser Bibeln ser vi återkommande drag av hur vi uppmanas att söka Gud och själva kliva in i hans närhet.
Upprepade gånger under dagen försöker jag påminna mig själv om att Gud är nära mig. Jag tackar den helige Ande för att han är med i allt jag gör och lyssnar efter hans röst mitt i vardagen. Det är som att vara ständigt uppkopplad om du förstår vad jag menar och som att kliva in under hans beskyddande paraply.
När jag var liten och bodde i Afrika under några år var jag alltid så fascinerad av regnet. ”Nu kommer ko-regnet” sa man och då var det som om hela himlen öppnade sig och det formligen vräkte ned under en timme eller så. Ibland tog vi på oss stövlarna och med ett paraply i handen kunde vi kaxigt gå ut i detta häftiga regn utan att bli blöta. På samma sätt är det med Guds beskyddande paraply för våra tankar och känslor. När du aktivt kliver in i hans närhet klarar du lättare av att tunga regn kommer emot dig. Då är du ändå beskyddad. När du sitter där under paraplyet med pappa Gud gör det inget om det vräker ner för du blir ändå inte blöt. Du kan känna av stänken men regnet kommer inte åt dig. Så kom ihåg att Gud har givit dig ett paraply och nu är det bara upp till dig att själv fälla upp det.