Under de sista fyra åren har min relation till Gud fördjupats och min längtan att få göra mer för honom har vuxit. Mitt liv kraschade fullständigt men Gud reste mig upp igen och gjorde mig hel. Tacksamheten i den upplevelsen är svår att beskriva i ord. I den processen har en djup bön i mitt inre vuxit fram. En längtan att få ge någonting tillbaka till honom som gav mig en ny chans.

Vi som lever med Gud är hans händer, hans fötter, hans ord och mun här på jorden och däri ligger utmaningen. När jag har sagt till Gud att jag vill bli använd av honom har utmaningarna trillat in en efter en. Men grejen är den att jag har alltid varit en fegis och egentligen aldrig gillat utmaningar ända tills nu. Någonting har hänt. Jag har fått mod att göra det jag egentligen inte vågar. Anledningen till det är att jag har världens bästa coach i ryggen. Gud ger oss mod att våga lite mer. Han ger oss kraft att sträcka oss lite längre för att hjälpa andra.

Somliga tycks ha den uppfattningen att när man lever med en tro på Gud så kan man luta sig tillbaka och använda honom som en kudde, en snuttefilt eller någon typ av springpojke som ska lösa allt åt en. Men jag har upptäckt att det är precis tvärtom. När du lever i en nära relation med Gud utmanar han dig och ger initiativförmåga, kreativitet, handlingskraft och smarta idéer som du aldrig skulle ha fått utan honom i ditt liv. Så jag är ledsen Marx, men du hade fel. Tro är inte ett opium som gör oss passiva. Tvärtom. Tron på Gud ger sann längtan och drivkraft att göra lite till, och att göra det man egentligen inte har mod till.

Och när man svarar ja på dessa våghalsiga utmaningar – det är då det roliga börjar!