Om att korsa Sahara
Ibland går vägen genom öknen utan att vi alls planerat det. Ibland tar livet oväntade vändningar och plötsligt står man sig frågande och funderar vart de svalkande vågorna och den ljuvliga grönskan tog vägen. Du ser på vägen som ligger framför och den känns som en öken. Det blev inte som du hade tänkt. Kanske tog någon annan ditt drömjobb eller kanske förlorade du en älskad. Kanske svek dina vänner eller sjukdom slog till. Förvirring är den enda känslan som finns kvar och frågan över hur det kunde bli som det blev snurrar om och om igen i tankarna som en hackig gammal LP-skiva.
Det fanns ett folk som ofrivilligt vandrade i öknen. De vandrade där länge utan att komma vidare. Deras väg kantades av lidande och svårigheter men mitt i denna tuffa situation fick de se Guds mirakler. Trots att de var omringade av uttorkad mark och död, kunde en frisk källa plötsligt springa fram. Mitt i svälten kom det manna från himlen. Mitt i nöden fanns det hjälp att få.
När du känner som störst smärta tror jag att du kan få uppleva den ljuvaste lindringen. När du står i total förvirring kan Gud sända en ”Moses” till dig som pekar ut vägen. Som slår på klippan så att fräscht vatten väller fram på nytt. När du känner att alla resurser är tömda vill han låta manna regna ner över dig.
Och kanske är det så att det finns ett syfte med ökenvandringen. Kanske måste vi ibland ut i öknen för att kunna uppskatta grönskan. Kanske är det så att allt det självklara måste tas ifrån oss för att vi ska förstå vad som verkligen är viktigt i livet. När vi vandrar i öknen orkar vi inte bära på tunga bördor. Det är mycket som blir lämnat kvar i öknen och kanske är det hela vitsen med att vandra där. Att lämna det gamla för att kunna gå in i något nytt.
Och en vacker dag när du lyfter din blick kan du skymta oasen borta vid horisonten. När du nått fram, först då förstår du att det var värt en vandring i öknen för att komma dit.