I Afrika behövs inga rökmaskiner

 

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från min missionsresa till Burundi och jag märker att jag fortfarande bearbetar det jag har varit med om. När himmelen kysser jorden berörs man på ett sätt som är svårt att formulera i ord. När människor i tusental vänder sina hjärtan till Gud kan ingen förbli oberörd. När blinda får sin syn och döva börjar höra och det sker mitt framför näsan på dig är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är fjärde resan jag gör och denna gång har jag upplevt att det varit svårare att berätta om mina upplevelser. Det är som dyrbara skatter som Gud har givit mig och jag är så rädd att de jag delar dem med inte ska förstå.

När man under en veckas tid får vandra bokstavligt talat i Guds härlighet är det inte så lätt att komma tillbaka till Sverige. Jag har sett Guds kraft verksam på riktigt. Jag har sett liv bli förvandlade av Jesus själv och jag har sett människor välkomna kungars kung med öppna armar.

Jag lever i ett land som kallas sekulariserat. Den kristna tron trängs undan mer och mer. Man blir upprörd över skolavslutningar i kyrkan eller politiker som öppet bekänner sin kristna tro. Vi kämpar mot krympande antal kyrkobesökare och apatin lyser med sin närvaro i många kyrkorum som gapar tomma. Vi försöker locka människor till kyrkan med läckra förpackningar av neonljus och rökmaskiner, vilket inte behöver vara fel i sig. Men i Afrika såg jag inga rökmaskiner förutom det damm som piskades upp när 50 000 människor under torrperioden dansade i ohämmad glädje på vårt mötesfält.

I Sverige har de flesta av oss mer kläder än vi behöver, vi slänger mat som vi inte hinner äta upp. Vi har mer prylar än vi hinner använda och vi kan åka nästa vart vi vill i diverse farkoster. Ändå ser jag sorgsna ansikten överallt. Jag ser ungdomar som nyper sig i ett tunt lager fett på magen och förbannar sina egna kroppar för att de inte är ”snygga” nog. Jag ser äldre människor som lever sina dagar i ensamhet för att ingen längre frågar efter dem och familjemedlemmar har inte tid att umgås.

I Burundi kom barnen i trasiga, smutsiga kläder men hade ändå så nära till skrattet när vi busade med dem. De äldre högaktades och fick alltid de bästa platserna. Kvinnorna klädde sig för att framhäva sina kurviga kroppar som de stolta visade upp. Glädjen och dansen tog aldrig slut. Och detta i ett land som varit sargat av krig och stridigheter.

I Afrika behövs inga rökmaskiner. Där behövs inget konstlat. Där söker man det äkta. Man älskar hängivet och barnsligt. Man tar emot sanningen med öppna armar och jag känner att vi har så mycket att lära av dessa underbara människor. Äktheten består. Jag tror att ett rakt och okonstlat budskap som sätter Guds kraft i rörelse på riktigt är det som kommer att få även svenskarna att dansa, utan rökmaskiner.

 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0