Jag har alltid varit fascinerad av träd. När jag är ute och åker kan min blick dras till ett speciellt träd som står där i sin ensamhet ute på en åker och sträcker sina grenar mot himlen. När jag var tonåring och bodde i Afrika ritade jag ganska ofta av just träd. Jag minns papayaträden som vi hade i vår trädgård. De var extra roliga att försöka avbilda för de hade en väldigt speciell form. Jag minns också det stora mäktiga avokadoträdet som vi klättrade längst upp i toppen på för att plocka ner de största frukterna. Som tur var så var min mamma redan då alldeles för cool för att oroa sig över våra bravader. Jag antar att det ingår när du drar iväg till Afrika med en äventyrslysten man och fyra barn.

Den frukt vi fick med oss ner går inte på något sätt att jämföra med de ynkliga avokado du hittar i mataffären i Sverige. De här var gigantiska med en smak som närmast kan beskrivas som himmelsk. Klimatet vi bodde i var alldeles perfekt för just avokado. Vi bodde på ganska hög höjd men det var fortfarande varmt och jordmånen var god. Så pass god att om man stack ned en pinne i jorden för att stötta upp en växt började den ofta skjuta skott.

Jag har funderat på det där med att vara ”planterad i rätt jord” som människa. Bibeln talar ofta i metaforer och ganska ofta dyker trädet upp som en bild på våra liv. I Psalm 1 står det att om vi ”begrundar Guds ord dag och natt” ska vi vara som träd planterade vid vattenbäckar vars löv inte vissnar och då kommer vi att ge frukt i rätt tid. Jag tycker det är en vacker bild på ett gott liv. På en människa som mår bra och lever under rätt omständigheter.

Vad är då trädets uppgift? Jo att stå i god jord och ta emot solens värme, himlens regn och suga upp vattnet från bäcken. Det låter inte så jobbigt. Det bara står ju där. På samma sätt behöver vi leva i en ”god jordmån” och vara ”planterade vid vattnet”. Att leva i en intim och nära relation med Gud tror jag är att vara planterad i god jord och då kan vi ta emot näring från trädgårdsmästaren. Då växer också våra rötter djupt så vi står stadigt om det blåser.

Har du tänkt på att grenen aldrig kan pressa fram frukten av sig själv. Frukten kommer när förutsättningarna är de rätta. Precis så är det i våra egna liv. Det är så lätt att bli frustrerad över att vi inte bär så mycket frukt som vi skulle vilja i vår vandring med Gud. Men om frukten kommer under rätta förhållanden borde det vara vårt fokus istället för att bli frustrerad över att vi inte alltid får det resultat vi hade tänkt.

Gud vill placera oss i rätt position med honom där vi får känna frid och glädje. Vår uppgift är att vara planterade på rätt ställe, så nära honom som det bara går. Att gå in i Guds närhet skapar en frihet från prestation för när jag umgås med Gud förstår jag att det är han som ska ge frukten, inte jag.