Vissa människor lämnar avtryck. Hon gjorde det. Den där tjejen i 20-års ålder vid vattnet som jag och min vän mötte härom dagen. Hon satt där på bryggan i solen, lutade sig mot den röda husväggen och rökte en cigg. Det fanns något sorgset och trött över henne. Något som fångade min uppmärksamhet. Jag kände att jag var tvungen att säga någonting till henne. Jag satte mig ner på huk och började prata utan att jag egentligen hade tänkt igenom vad jag skulle säga. Ville bara tala om för henne att hon var värdefull och underbar och att ibland blir vi illa behandlade av människor som gör att vi kan känna oss värdelösa men vi är ändå värdefulla och dyrbara för den vi är…orden liksom bara trillade ur mig. Jag minns inte exakt vad jag sa. Jag tystnade och tittade på henne och det kändes som hon antingen skulle börja gråta eller fara ut i ilska. Hon gjorde ingetdera. Hon släckte sakta sin cigg mot den nötta träbryggan och förblev tyst. Jag ville krama om henne och tala om för henne att hon var älskad av himmelens Gud men jag vågade inte. Jag reste på mig och vi önskade henne en fin dag och gick vidare.

Jag minns också tonårskillarna på parkbänken. Jag gick fram och började prata lite med dem och det slutade med att jag fick uppmuntra en av dem lite speciellt och sedan fick jag be för honom. Han var andäktigt stilla med slutna ögon. Inget fnitter inför vännen som satt och tittade på eller oro över förbipasserande i parken. Jag la min hand på hans axel och bad en enkel bön om att Gud skulle ta hand om honom och hans familj. ”Det känns bra” sa han.

Vet du att vi bär på Guds kärlek du och jag. När vi går med Jesus så bara finns den där och vill alltid sträcka sig ut till människor vi möter. Hans kärlek gör att vi kan älska helt främmande personer och den ger oss nöd för ungdomar med sorgsen uppsyn. Guds kärlek behöver händer, fötter och munnar som agerar. Som svensk är man lite konstig om man börjar prata spontant med människor man inte känner. Jag har upptäckt att jag tycker om att vara ”konstig” för jag möts av så mycket värme tillbaka när jag vågar följa det som jag tror ibland är Guds ingivelser.

Jag har ingen aning om vad som rörde sig i huvudet på tjejen som jag träffade men på något sätt kändes det som om orden träffade rätt. Det hade varit så enkelt att ignorera henne och gå vidare men jag är glad att jag inte gjorde det. Gud behöver dig och mig. Du har så mycket att ge genom att bara vara dig själv. Gud vill använda dig i sommar för att uppmuntra någon, ge någon nytt hopp eller bara visa lite kärlek. Det är ofta så mycket enklare än vi tror. Det handlar om att bara stanna upp och se de människor vi har omkring oss. Om du ber Gud leda dig till någon speciell som behöver ett vänligt ord nästa gång du går ut så är jag säker på att han kommer göra det. Prova får du se.