Jag har bränt mina broar. Nu finns det ingen väg tillbaka. Det finns ingen B-plan att falla tillbaka på. Jag satsar allt på ett kort. Kosta vad det kosta vill men nu är det ”all in” som gäller.

För 5 år sedan när jag var och hälsade på min syster i hennes stad var jag ute och gick ensam en tidig morgon och pratade med Gud. Då upplevde jag att han sa till mig att om du ger mig allt så kan jag ge dig allt tillbaka. Jag började då ana att det finns någonting i att våga släppa taget och följa Gud fullt ut.

Guds ord talar mycket om lydnad, överlåtelse och efterföljelse. Ord som skaver i öronen på den moderne svensken. Guds ordningar är annorlunda än våra mänskliga. Där världen säger att du ska förverkliga dig själv och följa dina egna drömmar, säger Gud att den som mister sitt liv för hans skull kommer att vinna det. Jag tror att det bildlikt talat handlar just om att våga lägga ner sina egna ambitioner och prestationer för att finna en högre väg. För att finna Guds väg.

När jag var liten var jag lite avundsjuk på en av mina bröder för han var så helhjärtad i allt han tog sig för med. Jag var mer av den sorten att jag gav upp mycket fortare. Som den gången när han köpte en enhjuling. Han nötte och nötte på denna cykel och tillslut så hade han lärt sig cykla riktigt bra just för att han vägrade ge upp. Eller som den gången när han ville köpa den där alldeles för dyra radiostyrda fyrhjulsdrivna jeepen. Då började han dela ut reklam tills han hade fått ihop till varje krona. Jag minns den dagen när han hade bilen i sin hand och vi gick ut på bygatan för att provköra inför områdets hela barnaskara som storögt tittade på. Jag kom ihåg att jag var lite mallig å brorsans vägnar. Då var han kung och jag passade på att spegla mig i glansen.

Det finns något med att vara helhjärtad. Att ge allt och inte hålla något tillbaka. När man vill leva med Gud men det ändå på något sätt blir halvhjärtat tror jag att det liksom skaver. Det går inte att ha Gud i sin egen lilla box och plocka upp honom när han behövs, när livet krisar. Eller som Lill Lindfors sjöng om att ha en man i byrån liksom. Jag menar hur bussigt är det mot den mannen…? Eller mot Gud? Vad blir det för typ av relation om allt är på mina premisser hela tiden? Och jag tror att varken någon man, hur timid han än må vara, eller Gud trivs med att leva i en låda. Trots att jag skojar om detta så finns ett allvar bakom.

Att ha ett halvhjärtat förhållande till Gud är faktiskt något som Bibeln varnar för. Det står till och med att det är bättre att var kall än att vara ljummen. Och jag tror att jag förstår varför. Mellanlandet som du hamnar i när du har denna typ av relation med Gud skapar lätt frustration för man känner att man inte riktigt hör hemma i något av lägren. Du kan inte släppa Gud och kliva ut i ett liv utan honom för har man en gång fått smak på Gud så går det helt enkelt inte. Samtidigt orkar eller vågar du inte gå fullt ut med Gud för du vet att det finns ett pris att betala.

Problemet är att om vi inte ger Gud allt så kan han inte heller ge oss allt. De områden som du undanhåller Gud kan han inte heller inverka på för Gud gör aldrig våld på någon människa. Valet att överlåta sig ligger alltid hos oss. Om du känner frustration över att du hamnar i samma ekorrhjul trots att du ber om hjälp kan orsaken vara just denna. Överlåtelse. När du ger honom alla delar av ditt liv öppnar du dörren så att han kan verka på alla områden. När Gud kliver in tar han med sig sina kompisar som heter frid, glädje, harmoni och målmedvetenhet, för att bara nämna några. Inget pris kan väl vara för högt för att få dessa följeslagare på livets väg.

I eftermiddag när jag pratade med Gud som jag brukar göra påminde han mig om just den där morgonen när han bad mig släppa taget. Det var ganska kort efter min skilsmässa och det fanns många frågetecken och lösa trådar i mitt liv. Idag kan jag se tillbaka på en resa som varit och fortfarande är livsförvandlande. Jag tror att jag har börjat förstå lite av vad det handlar om. Att våga överlåta sig. Att låta honom, som känner mig bättre än jag känner mig själv, få hålla i rodret. Jag hoppade, utan säkerhetslinor, och det bar.