På en enda sekund kan livet brutalt vändas upp och ner. När man tänker på det vill man helst samla alla nära och kära och låsa in dem i tryggt förvar så att inget ont kan drabba. Livet fungerar inte så. Det vet vi. Livet måste levas, i all sin bräcklighet och fruktan kan aldrig få segra. Brand och olyckor kan aldrig få segra för det är livet som ska segra och det finns en väg vidare. Vägen tillbaka för den drabbade familjen är lång men jag vet att de kommer att klara det. För trots all smärta och alla tårar så vet de och jag att de inte går ensamma. Gud går med varje steg.

Min vän hade lika gärna kunnat varit död idag men han överlevde. Ingen kan förklara hur han tog sig ur bilen som hade förvandlats till ett eldklot. Hans händer brann, han var rejält fastspänd och bilen måste varit totalt rökfylld. Att ta sig ur denna typ av bilar är inte direkt som att kliva ur en personbil om du förstår vad jag menar. Säkerheten är rigorös. Ändå lyckades han. Det var det första miraklet och jag vet att Gud kommer att göra fler för honom.

Jag har en målbild framför mig där jag ser min vän hemma på deras gräsmatta och där spelar vi kubb. Han slänger träna med hela och friska händer och jublar kaxigt när han äntligen träffar motståndarens trä. Jag ser honom där vi sitter tillsammans i deras uterum drickandes en god kopp kaffe. Han håller muggen med hela händer och dricker utan problem. Han drar sina halvtorra skämt och vi skrattar roat, fast vi hört det förr, bara för att det är han som drar dem. Han bara är sån. Han får en alltid att le.

Jag tackar Gud för att allt kommer att bli bra igen. Jag bara vet det. Vi ger oss inte. Jag böjer knä vid min säng varje kväll, gråter lite men tackar Gud för nya händer till min vän som har mycket kvar att uträtta, för livet måste segra.