Pappa förde över sin kärlek till havet på mig och jag älskade att lyssna när han förklarade vad alla prickar och sjömärken betydde. Och han var duktig att navigera, min pappa. Med stor säkerhet och med viss oro från min mor, kryssade vi fram bland grynnor och skär. Ibland höll även vi barn andan vid riktigt trånga passager då vi fick stå i fören och hålla utkik efter sten. Vid dessa tillfällen slog hjärtat lite extra fort. Men vi tog oss alltid igenom och rätt som de var så dök det upp två tydliga ensmärken. Det kunde t.ex. vara två trianglar på olika avstånd varav en hade en spetts som pekade nedåt medan den andre hade en spetts som pekade uppåt. När dessa stod mitt för varandra, dvs att spetsarna möttes, då visste man att man var mitt i farleden. Då var det bara att tuffa på för där var det som allra djupast och där fanns inga grund som man behövde oroa sig för.

Att leva med Gud kan förvisso kännas som en seglats. Ibland tycker vi att vägen är svår att navigera och det är som vi ständigt måste hålla utkik efter grund att väja för. Vågorna kan gå allt för höga och navigeringen kännas svår. Men så rätt som det är börjar saker och ting falla på plats. Det som du länge bett för får plötsligt en lösning och det där berget framför dig som kändes så hotande börjar utan förvarning att krympa.

Jag tycker om att titta på National Treasure-filmerna. Man söker för att finna vägar och lösningar på olika mysterier. Gamla lönndörrar framträder men för att öppna dessa måste alla vred vara vridna åt rätt håll. När de är det då går plötsligt dörren upp.

Ja tror att Gud gör lika i våra liv. Du kan få uppleva hur allt börjar lösas ut för dig. Saker som du har bett för under många år kommer att vändas till bönesvar för nu har du hamnat i rätt position inför Gud och då ser du på ett nytt sätt vem han är. Alla vred står åt rätt håll och dörren går upp. En bön till. En sista utmaning. Sedan är du mitt i farleden.

Vi kunde skatta oss lyckliga att min pappa var så duktig på att läsa sjökort för ni vet väl att när Gud skapade jorden fick han en näve grus över som han släppte ner i Söderhamns skärgård. En mycket stenig skärgård men otroligt vacker.