Om svårigheten i att hitta till den där gröna ängen

 

Han tittade på mig och sa: ”Läs psalm 23.” Han kände inte mig och hade inte en aning om hur mitt liv såg ut. Ändå träffade  han mitt i prick. Jag förstod direkt vad han menade och några rader i den välkända psalmen dök genast upp i mitt medvetande: ”Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro.”

 

Jag lever i ett högt tempo och jag trivs med det. Jag arbetar heltid som lärare, vilket är både roligt och stimulerande men också krävande och utmanande. Samtidigt går jag Bibelskola på distans (PTL Ministries, kan verkligen rekommenderas) och jag lägger ner många timmar i veckan ideellt på min församling med både administrativa och praktiska uppgifter. Utöver det reser jag en hel del och har andra engagemang. Ibland handlar det om att jag predikar, talar eller sjunger. Andra gånger handlar det om att jag åker för att lyssna på en intressant talare för att själv få ”andlig mat”. Dessutom har jag två vuxna barn som jag vill hinna med, vänner som man försöker hålla kontakten med och andra som jag kanske fungerar lite som coach till. Jag har ett hus och en trädgård att sköta om och dessutom tycker jag om att ta hand om min kropp och vill gärna hålla igång min löpning (vilket har kommit av sig lite, men bara tillfälligt.) Ja som du förstår är jag sällan sysslolös. Jag kan dock tillägga att det faktiskt också händer att jag har dagar då jag gör ”ingenting” som att ligga på soffan eller på bryggan, beroende på årstid, och läsa en bra bok. Ja livet rullar på och jag vet att du som läser detta har din egen lista på dina engagemang. Mycket av det vi gör förgyller vår vardag men tar också vår tid i anspråk och även saker vi älskar att göra kan tyvärr trötta ut oss.

April månad har varit otroligt intensiv för mig. Därför blev jag nästa full i skratt när killen som inte känner mig påminde mig om vikten av vila i Guds närhet. Jag förstod att Gud talade genom honom. Det är så profetiska personer fungerar. De känner in vad man behöver höra i rätt tid. Att ”ligga på gröna ängar” och att ”vara vid vatten där jag finner ro” handlar för mig om att umgås i ensamhet med Gud, därför förstod jag genast vad han menade när han sa att jag skulle läsa psalm 23. Jag vet att jag behöver vara ensam med Gud regelbundet och vila i hans närhet.

Fast jag vet det så väl går jag ändå ibland i den där fällan att jag minskar på tiden med Gud på grund av tidsbrist och trötthet. Gud drog min uppmärksamhet till en vers i Predikaren i Bibeln igår: ” Den som inte slipar eggen, när järnet blir slött, måste bruka mer kraft.” Jag kände mig träffad för det är precis det som det handlar om. När jag ger Gud tid slipar han min egg för i hans närhet kommer alltid skärpan tillbaka. Han lyfter av bördor och drar undan saker som vill skymma min sikt. Bekymmer krymper och när jag går ut från min bönevrå känner jag mig ofta förnyad och just skarp. Andlig skärpa handlar om att jag fokuserar på rätt saker och inte på det som vill distrahera och dra ner eller oroa mig. Utan tiden med Gud är det lätt att jag går i egen kraft och då måste jag inte bara ”bruka mer kraft” utan också min egen kraft istället för Guds.

Senast igår kväll när jag var på språng fick jag ett trevligt erbjudande och jag har svårt att tacka nej till det jag tycker om att göra. Jag var nära att haka på för jag vet att jag hade tyckt att det skulle varit jätteroligt. När jag kom hem kändes det rätt att jag hade sagt nej. Jag var till och med lite stolt över mig själv att jag hade kunnat tacka nej för nu har jag bestämt mig för att istället boka in mer tid för de gröna ängarna tillsammans med Gud. Allt har sin tid.

 

På femte våningen på Avenyn

Det är en helt vanlig tisdagskväll och här sitter jag i ett fönster på femte våningen på ett hotell och blickar ner över Avenyn i Göteborg. Det är något speciellt med större städer. Jag tycker om när det är puls och rörelse och folkliv även om jag älskar mitt lilla samhälle i södra Norrland. Det som fyller mina tankar just nu är att livet i all sin enkelhet rymmer så mycket glädje. Att få förmånen att åka ner hit för att gå på en kurs med jobbet är inget jag kan ta för givet. Därför känner jag tacksamhet att  jag fått denna möjlighet. Att jag den här eftermiddagen fått strosa på Avenyn i soligt vårväder och i gott sällskap med givande samtal om livet, värmer från topp till tå. Blommorna i rabatterna och måsarnas skri får mig att le inombords och de bär hopp om att det snart är sommar.

Jag tror att glädje och tacksamhet inte bara är känslor som kommer och går lite som de vill utan jag tror att de många gånger är val. Vi kan alltid välja att se ljusglimtarna i vardagen och låta dem få vårt fokus. Det finns mycket som jag skulle kunna oroa mig för, som jag skulle kunna vara missnöjd över eller som jag skulle kunna irritera mig på. Jag har dock kommit fram till att oro och irritation inte löser några problem så det jag inte kan lösa är det bättre att ge till Gud. Han är ju ändå vaken hela natten, som någon sa. Tacksamhet är ett val och ibland tror jag vi behöver påminna oss själva om att  just välja tacksamhet precis som vi väljer att se och glädja oss över det som faktiskt kan ge glädje en grå vardag.

En klok person sa att när jag har en dålig dag bestämmer jag mig för att uppmuntra tio personer. Det finns en hemlighet i att släppa sina egna behov för att se andras. Det är så lätt att bli navelskådare och bara se sina egna problem, men jag har upptäckt att när jag ber för andra så fyller Gud mina behov. När jag orkar sträcker mig ut till andra så blir jag själv välsignad. Samma kloka person sa att det finns en andlig lag som säger att när du ger så kommer det alltid tillbaka till dig själv på ett eller annat sätt. Det du sår får du skörda. Jag tror verkligen att det är så.

Nu färgas himlen gul när solen börjar sjunka bakom byggnaderna här på Avenyn. Människor rör sig fortfarande där nere. Livet pågår. Spårvagnarna drar förbi och jag känner tacksamhet. Tacksamhet över att jag får sitta just här just nu i en fönsternisch på femte våningen och blicka ut över Göteborg en helt vanlig tisdagskväll.

 

 

 

 

Lyft blicken

Om man skulle ställa tio personer framför en målning och be dem beskriva tavlan skulle man förmodligen få tio olika beskrivningar av konstverket. Vad är det som gör att olika människor ser olika saker? Förmodligen personens utgångspunkt, kontext men också perspektivet från vilket man beskådar verket.

Perspektiv kan också avgöra våra vägval. När vi t.ex. bara ser de hinder som vi har precis framför oss kan vi bli frestade att ta långa omvägar för att ta oss runt våra problem, när Gud egentligen vill att vi ska gå rakt på. För om man skulle zooma ut den scen som vi befinner oss i från ett fågelperspektiv skulle vi förmodligen se att de där hindret som ter sig gigantiskt framför vår näsa egentligen inte är så särskilt stort. Vi skulle förmodligen också se att det bakom hindret väntar öppna fält. Problemet är att du inte ser vad som finns bakom när du står mitt framför ett hinder.

När Elia i Bibeln ber om regn säger han åt sin tjänare att gå ut mot kanten av berget och blicka ut mot havet för att spana efter regn. Han skickar iväg honom sex gånger utan resultat. Varje gång kommer tjänaren tillbaka utan att ha sett något. Men så den sjunde gången säger han att han ser ett moln stort som en manshand. Ett litet lilleputt moln. Men det räckte för Elia. Då visste han att regnet var på väg. Och mycket riktigt. Inom kort så öppnades himlen och regnet vräkte ner.

Varför började Elia be om regn överhuvudtaget, fast de var mitt inne i torkan? För att han hörde bruset av regn. Ja det var vad han sa. Han ”hörde” bruset av regn. Hur kunde han göra det? För att Gud lyfte honom upp så han såg och hörde från Guds perspektiv och då visste han plötsligt vad som skulle komma. Då såg han inte bara här och nu, han såg längre och högre.

På samma sätt vill Gud göra med oss. Ibland när jag är i bön är det som om Gud säger åt mig att lyfta blicken, att spänna ut mina vingar som örnen och lyfta lite från marken, så att säga. Då börjar jag se från ett annat perspektiv, ett högre perspektiv. När Gud kommer och lyfter oss till hans höjder får vi plötsligt se det han ser. Landskapet förändras. Mina bekymmer tycks krympa. Öknen börjar blomstra och det som varit dött får liv.

Det är så lätt att fastna i det vi har precis framför näsan men Gud vill ge oss uthållighet och hopp. Han vill visa oss att det kommer något annat. Det kommer en förändring men du kan inte se den om du bara stirrar framför dig. Du måste lyfta blicken och be Gud att lära dig se längre, vidare och i ett större perspektiv. Se med hans ögon och höra med hans öron och inte fastna i detaljer som vill störa och dra vår uppmärksamhet bort från Guds vägar. Precis som örnen får vi spänna ut våra vingar och lyftas upp på högre höjder för därifrån får livet ett helt annat perspektiv.

 

 

 

 

 

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0