Guld i gatudammet

Jag såg en dokumentär från Indien. Den berättade om unga killars kamp för överlevnad mitt i Calcutta. De levde i kvarter där guldvaskare och smeder utförde sitt arbete. Efter dagens verk gick de ut för att spola av sig dammet vid en kran vid sidan av gatan innan de lämnade arbetet för att gå hem till sina familjer. De unga pojkarna hade upptäckt att mitt ibland smutsvattnet som sköljdes av från arbetarnas svettiga kroppar kunde små små korn av guld glimta till. Tidigt varje morgon gick de upp långt innan staden hade vaknat. De tog sina enkla kvastar ihopbundna av ris och började sakta men målmedvetet sopa gatorna i ”guldkvarteren”. Sedan skyndade de hem för att vaska fram de små men mycket dyrbara kornen av guld. På detta sätt fick de sig en lite inkomst.

Jag har också fått uppleva "guld" mitt i gatudammet men av ett annat slag. Jag fick möjligheten att åka till Tanga i Tanzania förra sommaren för att predika om Jesus och be för sjuka. Under den tropiska solen kämpade våra dans- och dramateam för att göra budskapet om Jesus så tydligt och lättillgängligt som möjligt vid marknader och torg. När jag sedan fick ta mikrofonen och på knagglig swahili och lite bättre engelska berätta om Jesus hade jag folkets fulla uppmärksamhet. Mitt i gatudammet under den brännande solen och doften av svett glimmande guldet från himlen igenom när människor strömmade fram för att ge sina liv åt Jesus. Sjuka kroppar blev hela. Värkande ben började gå och blinda ögon öppnades. Det var bland det mäktigaste jag har varit med om.

Visst kan det vara så med våra egna liv. Ibland kan vi känna oss så övertäckta av damm och smuts att det är som om guldet som Gud har planterat i våra hjärtan är helt dolt. Men så börjar Gud med varsam hand att vaska och det vackra i oss träder fram mer och mer. Han kommer med sitt renande vatten och sköljer bort år av trasighet, smärta och fördömelse. Han gör oss rena och kallar oss sina dyrbara barn. Guldet finns dolt mitt i dammet.

Det spelar ingen roll hur smutsig du känner dig. När Jesus tvättar dig ren blir guldet i dig synligt igen.Du är förlåten och fri.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Only the dead fish follow the stream

Jag beundrar människor som vågar vara annorlunda. Människor som vågar stå upp för rättvisa eller bara höja sin röst mot skitsnack och smygrasistiska kommentarer i fikarummen. Det är så lätt att bara följa med strömmen och sitta tyst och tiga istället för att säga vad man tycker. ”Tiga och samtycka” är ett uttryck som obehagligt kryper en in på livet och påminner om de gånger man borde ha sagt ifrån men inte vågat.

Jag tycker det är bra att ha förebilder i livet. Personer som man kan se upp till och dra lärdom och inspiration ifrån. Jag har många förebilder men Jesus är min största. Ofta framställs han på målningar som ganska menlös och fromt sittandes på en äng med små lamm eller barn i famnen. Och det kan ju vara en fin bild av honom men personligen gillar jag mer rebellen Jesus. Han var ingen mes utan otroligt radikal och utmanade för sin tid. Han gick verkligen mot strömmen. Han ifrågasatte den teologiska eliten när de stoltserade med sina stora kunskaper ur Bibeln men saknade kärlek till sina medmänniskor. De kunde rabbla långa passager ur Guds ord men levde inte efter dem. Jesus kallade dem för hycklare och till och med huggormsyngel. Eller när han kom till templet och upptäckte att man gjort en varuhall av Guds hus så står det att han knöt sig en piska av rep, välte omkull säljarnas bord och slog ut växlarnas pengar på marken och jagade dem på flykten.

 

Under förra årets melodifestival sjöng Louise Hoffsten ”Only the dead fish follow the stream”. Jag fastnade direkt för låten för jag gillade texten som handlade om att simma mot strömmen. Och det kostar på att inte göra som alla andra gör bara för att alla andra gör det, om du förstår vad jag menar.

Jag är rädd för att bara följa med strömmen utan att jag själv märker det och göra saker bara för att alla andra gör det utan att ifrågasätta. Har du tänkt på att när man går och badar på en badstrand och man har lämnat handduken på stranden kan det vara svårt att hitta tillbaka när man ska gå upp ur vattnet. Man har följt med strömmen utan att man lagt märke till det. Därför är det bra att ha en fast punkt i livet att alltid utgå ifrån så man inte glider iväg åt fel håll. Jesus är min fasta punkt. Han är den jag följer även om det innebär en väldig massa simmande motströms. Men hellre det än att vara en död fisk.

 

 

 

 

 

Opium åt folket? Skulle inte tro det

 

Jag har märkt att många människor tenderar att söka Gud när de hamnar i nödsituationer. När man upplever en kris i sitt liv eller möter stora svårigheter ropar man på Gud. Och det är bra. Gud är kärleksfull och älskar oss gränslöst. Han vill inget hellre än att hjälpa den som är i nöd. Men den omsorgsfulle Guden är bara en sida av honom. På senare tid har jag fått upptäcka en helt annan sida. Nämligen att han är en utmanande Gud.

Under de sista fyra åren har min relation till Gud fördjupats och min längtan att få göra mer för honom har vuxit. Mitt liv kraschade fullständigt men Gud reste mig upp igen och gjorde mig hel. Tacksamheten i den upplevelsen är svår att beskriva i ord. I den processen har en djup bön i mitt inre vuxit fram. En längtan att få ge någonting tillbaka till honom som gav mig en ny chans.

Vi som lever med Gud är hans händer, hans fötter, hans ord och mun här på jorden och däri ligger utmaningen. När jag har sagt till Gud att jag vill bli använd av honom har utmaningarna trillat in en efter en. Men grejen är den att jag har alltid varit en fegis och egentligen aldrig gillat utmaningar ända tills nu. Någonting har hänt. Jag har fått mod att göra det jag egentligen inte vågar. Anledningen till det är att jag har världens bästa coach i ryggen. Gud ger oss mod att våga lite mer. Han ger oss kraft att sträcka oss lite längre för att hjälpa andra.

Somliga tycks ha den uppfattningen att när man lever med en tro på Gud så kan man luta sig tillbaka och använda honom som en kudde, en snuttefilt eller någon typ av springpojke som ska lösa allt åt en. Men jag har upptäckt att det är precis tvärtom. När du lever i en nära relation med Gud utmanar han dig och ger initiativförmåga, kreativitet, handlingskraft och smarta idéer som du aldrig skulle ha fått utan honom i ditt liv. Så jag är ledsen Marx, men du hade fel. Tro är inte ett opium som gör oss passiva. Tvärtom. Tron på Gud ger sann längtan och drivkraft att göra lite till, och att göra det man egentligen inte har mod till.

Och när man svarar ja på dessa våghalsiga utmaningar – det är då det roliga börjar!

 

 

 

 

 

 

 

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0