Jag har bränt mina broar

Jag har bränt mina broar. Nu finns det ingen väg tillbaka. Det finns ingen B-plan att falla tillbaka på. Jag satsar allt på ett kort. Kosta vad det kosta vill men nu är det ”all in” som gäller.

För 5 år sedan när jag var och hälsade på min syster i hennes stad var jag ute och gick ensam en tidig morgon och pratade med Gud. Då upplevde jag att han sa till mig att om du ger mig allt så kan jag ge dig allt tillbaka. Jag började då ana att det finns någonting i att våga släppa taget och följa Gud fullt ut.

Guds ord talar mycket om lydnad, överlåtelse och efterföljelse. Ord som skaver i öronen på den moderne svensken. Guds ordningar är annorlunda än våra mänskliga. Där världen säger att du ska förverkliga dig själv och följa dina egna drömmar, säger Gud att den som mister sitt liv för hans skull kommer att vinna det. Jag tror att det bildlikt talat handlar just om att våga lägga ner sina egna ambitioner och prestationer för att finna en högre väg. För att finna Guds väg.

När jag var liten var jag lite avundsjuk på en av mina bröder för han var så helhjärtad i allt han tog sig för med. Jag var mer av den sorten att jag gav upp mycket fortare. Som den gången när han köpte en enhjuling. Han nötte och nötte på denna cykel och tillslut så hade han lärt sig cykla riktigt bra just för att han vägrade ge upp. Eller som den gången när han ville köpa den där alldeles för dyra radiostyrda fyrhjulsdrivna jeepen. Då började han dela ut reklam tills han hade fått ihop till varje krona. Jag minns den dagen när han hade bilen i sin hand och vi gick ut på bygatan för att provköra inför områdets hela barnaskara som storögt tittade på. Jag kom ihåg att jag var lite mallig å brorsans vägnar. Då var han kung och jag passade på att spegla mig i glansen.

Det finns något med att vara helhjärtad. Att ge allt och inte hålla något tillbaka. När man vill leva med Gud men det ändå på något sätt blir halvhjärtat tror jag att det liksom skaver. Det går inte att ha Gud i sin egen lilla box och plocka upp honom när han behövs, när livet krisar. Eller som Lill Lindfors sjöng om att ha en man i byrån liksom. Jag menar hur bussigt är det mot den mannen…? Eller mot Gud? Vad blir det för typ av relation om allt är på mina premisser hela tiden? Och jag tror att varken någon man, hur timid han än må vara, eller Gud trivs med att leva i en låda. Trots att jag skojar om detta så finns ett allvar bakom.

Att ha ett halvhjärtat förhållande till Gud är faktiskt något som Bibeln varnar för. Det står till och med att det är bättre att var kall än att vara ljummen. Och jag tror att jag förstår varför. Mellanlandet som du hamnar i när du har denna typ av relation med Gud skapar lätt frustration för man känner att man inte riktigt hör hemma i något av lägren. Du kan inte släppa Gud och kliva ut i ett liv utan honom för har man en gång fått smak på Gud så går det helt enkelt inte. Samtidigt orkar eller vågar du inte gå fullt ut med Gud för du vet att det finns ett pris att betala.

Problemet är att om vi inte ger Gud allt så kan han inte heller ge oss allt. De områden som du undanhåller Gud kan han inte heller inverka på för Gud gör aldrig våld på någon människa. Valet att överlåta sig ligger alltid hos oss. Om du känner frustration över att du hamnar i samma ekorrhjul trots att du ber om hjälp kan orsaken vara just denna. Överlåtelse. När du ger honom alla delar av ditt liv öppnar du dörren så att han kan verka på alla områden. När Gud kliver in tar han med sig sina kompisar som heter frid, glädje, harmoni och målmedvetenhet, för att bara nämna några. Inget pris kan väl vara för högt för att få dessa följeslagare på livets väg.

I eftermiddag när jag pratade med Gud som jag brukar göra påminde han mig om just den där morgonen när han bad mig släppa taget. Det var ganska kort efter min skilsmässa och det fanns många frågetecken och lösa trådar i mitt liv. Idag kan jag se tillbaka på en resa som varit och fortfarande är livsförvandlande. Jag tror att jag har börjat förstå lite av vad det handlar om. Att våga överlåta sig. Att låta honom, som känner mig bättre än jag känner mig själv, få hålla i rodret. Jag hoppade, utan säkerhetslinor, och det bar.

 

 

 Jag har bränt mina broar. För mig finns det bara en väg och det är framåt. Jag följer honom.

 

 

Gräv tills du hittar guldet

Jag har börjat att gräva. Efter vad, kanske du undrar. Jag gräver efter guld och jag har hittat några riktigt fina korn vilket får mig att fortsätta gräva. Jag tycker inte om ytlighet. Ytlighet besvärar mig. Ytlighet får oss att inte se varandra för dem vi verkligen är. För att komma ner på djupet behöver man gräva och på samma sätt är det med vår relation till Gud.

Jag har varit kristen hela mitt liv och jag har trott att jag har känt Gud men på senare tid har jag förstått att vår relation under många år varit ytlig. Jag har känt till Gud men jag har inte känt honom. När himlen börjar uppenbara sig inser jag plötsligt att jag inte har förstått så mycket som jag trott. När Gud börjar tala tydligt, när jag kan ställa frågor och få svar, när oväntade dörrar öppnas eller när rummet fylls med så stark gudsnärvaro att det känns i hela kroppen då inser man att man bara skrapat på ytan. Att det finns oändliga djup att fortfarande utforska och ju mer jag får uppleva av Gud desto mer vill jag ha.

Till min sorg har jag insett att man kan gå igenom hela livet som kristen utan att lära känna Gud på riktigt. Så många av oss känner bara till honom men vi känner honom inte. Gud längtar efter att umgås med oss i en nära och intim relation. Han älskar att få tala till sina barn men hur kan jag känna igen rösten på någon som jag inte känner? Hur kan jag då veta om det är mina egna tankar eller om det är hans röst jag hör?

Det finns ett talesätt som säger att ”nothing good comes cheap” och jag är beredd att hålla med. För att nå det där som vi verkligen längtar efter krävs det en insats av oss men då är frågan vad det egentligen får kosta? Det finns ett pris att betala och det är tid. Tid är hårdvaluta i dagens samhälle. Vår fiende är proffs på att hålla oss så upptagna att vi varken hinner eller orkar tillbringa tid med Gud i vår ensamhet, därför behöver vi lära oss avslöja den fällan.

När man får smak på den djupa gemenskapen med Gud vill man bara ha mer. Plötsligt blir stunderna med honom ett nödvändigt beroende som gör att du inte riktigt fungerar om du inte får den där tiden varje morgon med Gud. Men för att komma dit kan det vara en tröskel att kliva över. Jag tror att vi behöver lära oss ”äta” fast vi inte känner oss hungriga. För ju mer vi ”äter” av Gud desto mer vill vi ha. Kanske är det så att vi också behöver lära oss att hålla ut. Att vänta på Gud. Vi lever i de snabba Mc Donalds-lösningarnas tid. Det funkar inte här. Det tar tid att lära känna någon på djupet. Men det fina är att när du grävt tillräckligt djupt och träffar den där guldådern inser du att det var värt allt. Varje timme på knä. Varje timme du tillbringat i Guds ord och varje dag du fastat för att finna Honom.

Det finns något dyrbart som inte går att jämför med någonting som du kan finna i den här världen och det är att få ha en djup och nära relation med himmelens Gud. Jag byter inte ut något mot att få höra honom i mitt hjärta viska mitt namn.

 

 

 

 

När hjärtat brister

Jag skrev en artikel om mina upplevelser i Tanzania förra sommaren som av olika anledningar aldrig blev publicerad så nu postar jag den här istället. Hoppas mina rader kan inspirera dig som aldrig varit på missionsresa att ta klivet ut och åka. Du kommer inte att ångra dig.

Som ett färgglatt lämmeltåg ringlar vi oss fram bland salustånd och livlig trafik. Där vi drar fram möts vi av fundersamma men nyfikna blickar. Vad kan denna iögonfallande invasion av västerlänningar betyda? På min knaggliga swahili uppfattar jag flera gånger ordet mzungu som betyder ”vit man”. I takt med att deras nyfikenhet stiger, stiger också min förväntan och glädje. Tänk att jag åter får stå på afrikansk mark. Jag vill ta in alla intryck på en gång; dofterna, ljuden, människorna och atmosfären. För mig som är missionärsbarn känns det som att komma hem. Jag har glädjen att för tredje året i rad få följa med organisationen Mission SOS på missionsresa till Tanzania.

Varje morgon träffas hela teamet för att ha morgonsamling. Ett återkommande tema på samlingarna är att be om Guds hjärta för folket och att se varje människa vi möter. När vi på festivalkvällarna har en publik på upp emot 52.000 är det lätt att bli tagen av massorna. Visst ska vi glädjas över att vi får nå så många människor samtidigt, men Jesus såg alltid en i taget. Han stannade alltid för en. Jag lyssnar uppmärksamt till mina ledares inspirerande undervisning och varje ord träffar mitt hjärta. Jag vill inte missa en enda person som behöver få se Jesus. Tidigt varje morgon viskar jag till Jesus om att få möta varje människa med hans kärlek.

Så drar vi ut på vår första gatuevangelisation eller outreach som vi kallar det. Dodoma kokar av liv och det gör vi med. Vi känner oss taggade till tänderna. Äntligen är vi på gång! Vi har fastat och bett. Vi har tränat dans och drama. Vi har slipat på våra livsberättelser och predikningar på engelska och vi känner oss mer än redo. Vi hittar en perfekt plats vid en livlig gata där vi riggar upp vår ljudanläggning. När vi börjar dansa strömmar folk till från alla håll och kanter. Vad är det som är på gång? Alla kommer nära för att se vad dessa vilda ”awazungu” håller på med. Efter dansen får jag tillfälle att dela min berättelse om hur Gud gjorde mig hel efter att hela mitt liv hade rasat samman. Med ett stadigt grepp om mikrofonen möter jag blickarna på människor som lyssnar uppmärksamt till varje ord. Jag berättar om min Jesus som lär oss att förlåta, om mannen från Nasaret som gör trasigt till helt igen, om honom som alltid gör nya vägar och som aldrig överger oss. Jag ser hur den helige Ande där och då utför sitt verk i människors hjärtan.

Vår mini-gudstjänst fortsätter med ett starkt drama som efterföljs av en kort och rak Jesus-predikan av vår härliga teamledare Anders. Teamet har gjort sitt ytterst. Alla har gett allt och spelat sin del med den bravuren. Nu skjuter Anders i mål. 97 personer kommer fram på frälsningsinbjudan! Glädjen är obeskrivlig. Sedan bjuder vi in till bön för sjuka och flera strömmar fram. Under börjar ske. Människor blir helade och jag känner hur Guds kärlek till de som jag möter börjar pulsera inom mig på ett nytt sätt. Det sker så till den grad att jag får svårt att be för dem. Istället för ord kommer tårar och jag anar att Gud håller på att svara på mina böner om att få hans hjärta för folket.

Dagarna avlöser varandra och varje dag är vi ute på staden och berättar om Jesus och under fem kväller har vi festival där Johannes Amritzer predikar ett livsförvandlande budskap. Många människor blir frälsta, helade och upprättade. Jag går som i ett lyckorus och vill inte att veckan ska ta slut. Men så en av de sista dagarna händer något väldigt speciellt. Vi är i slutet av vår gatuevangelisation och har precis bjudit fram till förbön för sjuka. Då ser jag henne plötsligt. En liten kvinna som är albino har kommit fram. Hennes hud har en vit-grå ton i avsaknad av pigment. Den är fläckig och sårig, förmodligen på grund av att den inte tål den afrikanska solen. Hennes kläder är smutsiga och hon ser fattig och sliten ut. Hon har en gammal hatt neddragen över ansiktet som skydd mot solen men också för att skydda sig mot människors förakt. Jag ser även att hon har någon typ av utväxt i ansiktet. Min första reaktion är att jag nog ska gå och be för någon annan då hennes utseende faktiskt skrämmer mig. Men som om min tolk förstår vad jag upplever så tar han min arm och säger: ”Marita, den här kvinnan behöver våra böner.” Hans ord ger mig mod att till slut gå fram och fråga henne vad vi ska be för. Hon har ont i kroppen, förmodligen till följd av det tillstånd hennes hud är i.

Jag lägger min hand på hennes axel för att börja be, men jag får inte fram ett ord. Mina tårar börjar rinna och jag känner en enorm kärlek till denna människospillra välla upp inom mig. Plötsligt bryr jag mig inte om hennes sår eller smutsen utan jag bara måste omfamna henne. Jag står och håller om henne och tårarna rinner i en strid ström nerför mina kinder. Jag låter dem rinna trots att vi står mitt ute på staden, mitt ibland en massa människor som tittar, för jag vet att det är precis detta jag har bett om. Att få känna Guds kärlek till en liten människa. En kärlek som totalt överbryggar ett motbjudande yttre. En kärlek som bara ser ett älskat Guds barn. Jag vet inte hur länge vi blir stående men till slut släpper jag mitt grepp och min tolk frågar hur hon mår. Hon säger att hon är smärtfri. Tack Jesus. Hon går vidare men jag är så tagen av detta möte att jag måste gå åt sidan. Jag sätter mig på huk och funderar vad det var som hände. Mina tårar rinner fortfarande av ett totalt brustet hjärta och jag förstår någonstans att Gud har givit mig en glimt av hur han känner för varje liten människa. Hur obeskrivligt dyrbar och älskad hon är i Hans ögon.

Åter hemma i Sverige bär jag med mig alla härliga upplevelser som dyrbara skatter inom mig. Jag gläds över att så många har räddats för evigheten och jag minns alla fantastiska helanden och befrielser. Människor som för alltid har fått sina liv förvandlade. Men det starkaste minnet är mötet med den lilla kvinnan. Tack vare henne har jag börjat förstå hur viktigt det är att älska människor så som Jesus gjorde. När Hans kärlek pulserar genom oss sker mirakler. Jag bad nämligen aldrig för kvinnan för jag fick inte fram ett enda ord. Jag lät bara Guds kärlek omfamna henne och det räckte för att hon skulle gå därifrån smärtfri, styrkt och förhoppningsvis helad i sin hud. När Gud föder sin egen kärlek till människor i våra hjärtan blir det drivkraften till att göra lite till och att nå ännu fler.  

Jag tackar Gud att han lät mitt hjärta brista och jag ber att han ska gör det om och om igen. Och en sak är säker, i sommaren åker jag igen.

 

 

 

 

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0