Nu är det slut-fegat för min del…

Jag har varit kristen i hela mitt liv. Mina föräldrar lärde mig att älska Jesus på ett okonstlat och naturligt sätt vilket jag är dem evigt tacksam för. Jag har också vuxit upp med de spännande berättelserna från Bibeln om Jesus som gjorde under och mirakler. Som vuxen har jag till och från känt en frustration över att jag tyckt att jag gjort så lite nytta för Gud. När jag har läst i Bibeln om vad jag som kristen är kallad till att göra och samtidigt sett på mitt eget liv har det känts som det rimmat väldigt dåligt. Jag har suttit i en roddbåt och paddlat runt fast Gud har kallat mig att gå på vattnet, om du förstår bilden. Jag har på sin höjd vågat doppa tårna i vattnet för att upptäcka att det var alldeles för kallt och snabbt dra tillbaka foten.

Våren 2010 gjorde Gud ett mirakel i mitt liv. Han läkte mitt brustna hjärta på ett helt övernaturligt sätt. I den processen hände någoting med min relation till Gud. Jag förstod att han är miraklernas Gud och för mig var det lika stort som om jag skulle ha klivit upp ur en rullstol. Efter det kände jag att mitt liv som kristen inte längre höll.  Jag var bara tvungen att få dela med mig av min tro på min enormt stora Gud. Det kändes som om jag hade tigit i 40 år. Jag bad till Gud om mod att börja berätta om min tro, och modet kom steg för steg. Där började en spännande resa som fortfarande pågår. Från att mitt liv med Gud har handlat väldigt mycket om det jag har gjort i kyrkan, har det mer och mer börjat handla om mitt liv utanför kyrkan. Istället för att bara ha fokus på att få människor till kyrkan vill jag dela med mig av min tro mitt i vardagen. Jag har också så smått börjat våga be för sjuka utanför kyrkan och jag har fått se hur människor blir helade. (Missförstå mig inte. Jag älskar min församling och tror att den har en viktig funktion i samhället. Men att bjuda med folk dit är nummer två för mig.)

Varför berättar jag detta? Jag gör det inte för att framhålla mig själv. Mitt liv kantas av tillkortakommanden som för oss alla. Men jag tror att många av oss som är kristna har svårt att leva ut vår tro i vardagen. Vårt fokus har varit och är i alldeles för stor utsträckning på att få folk till kyrkan för att där predika evangelium. Men Jesus drog inte in människor i synagogan innan han predikade och gjorde under. Han gjorde det mitt ute bland folket. Därför kan vi också göra det.

Men varför är det så svårt att leva på detta sätt? Min feghet har hållit mig tillbaka. Rädslan för vad folk ska tycka och tänka om mig. Och rädslan för att undret uteblir. Men när jag bad till Gud om frimodighet så började han ge mig det och jag känner mer och mer att jag inte har någon självprestige att skydda längre. Det gör inget om folk tycker att man är lite knäpp. Det är ett pris jag får betala. Jag satt för ett tag sedan i ett sammanhang bland icke troende människor. Jag började prata om min tro med sällskapet runt bordet varpå en person fällde en spydig kommentar och alla började skratta. Jag försökte förklara mig men ingen lyssnade. Jag kom av mig helt och det blev inget mer Gud-snack den kvällen. När jag åkte hem så tänkte jag att Jesus blev också hånad. Han fick utstå spott och spe hela tiden. Han blev ju till och med korsfäst så då är det rätt okej att de skrattar åt mig...

Andra gånger när jag vågat berätta om min tro har orden fallit i god jord och jag

har märkt att den helige Ande bär när jag vågar gå på vattnet. Vad menar jag med det? Jo ibland så ger Gud oss ett alldeles utmärkt upplägg och då är det upp till oss att ta chansen. Det är som att Gud sänder en våg och då är det bara att surfa. Det jag också har märkt är att det inte spelar så stor roll hur jag känner mig. Ofta känner jag inte Guds närvaro över mig innan. Men när jag börjar be för någon sjuk kommer kraften. Detta har lärt mig förstå att när jag vågar gå på vattnet så bär det för det är Guds ansvar att se till så jag inte sjunker, inte mitt. Det enda jag behöver göra är att våga lyda, att våga kliva ur båten.

När vi börjar leva våra kristna liv på detta sätt blir det så mycket mer spännande. Jag får se Guds övernaturliga inslag mitt i vardagen. Varför är det så? För nu behöver jag plötsligt hans kraft för att inte sjunka. Så länge jag sitter kvar i båten behöver jag den inte och får då heller inte se den i funktion. Mitt liv med Jesus har aldrig varit så spännande och utmanande som nu och min längtan att få se Jesus förvandla liv bara växer. För min del är det slut-fegat. Jag tar risken och kliver ur båten. Haka på du med.

 

Varför stå i regnet med nedfällt paraply?

 

Vissa dagar vaknar man och himlen är klarblå, solen skiner och man har känslan av att varenda fågel sjunger just för mig. Andra dagar vaknar man och samma himmel är lika blå, solen skiner lika klart men jag orkar inte ens se det. För att inte tala om fågelsången som mer låter som ett störande tjatter än en ljuv morgonmelodi. Varför är det så och hur kan jag hjälpa mig själv från att hamna i en känslomässig berg-och dalbana? Hur mycket kan jag egentligen själv påverka av det jag tänker och känner? Det här är något som jag funderat och jobbat en hel del kring sedan mitt liv krisade rejält. Därför vill jag dela mina tankar kring detta och som vanligt skriver jag bara utifrån mina egna erfarenheter och funderingar.
 
När mitt liv rasade samman för fem år sedan genomgick jag ett känslokaos utan dess like. Men Gud började läka mitt inre och jag kom med Guds hjälp ut på andra sidan. När mitt hjärta läktes fick jag ändå kämpa med vissa delar i mitt tankeliv. Gud tog bort min sorg, ilska och besvikelse men jag märkte att jag ändå kunde hamna i ett ältande av obesvarade frågor. Frågor som jag anade att jag heller aldrig skulle få ett svar på. Här började jag medvetet gå emot tankar som gjorde mig missmodig. Varje gång jag märkte att jag började tänka på dessa frågor sa jag högt för mig själv (för de kom ofta i min ensamhet) ” Nej Marita, du behöver inte tänka på det här längre. Det är ett avslutat kapitel i ditt liv.” Och så började jag be och tacka Gud för framtiden som han hade för mig. Jag tackade Gud för att den var full av ljus, glädje och hopp. Inte alltid, men ganska ofta klarade jag av att på detta sätt vända mina tankar åt rätt håll. Jag tog också ofta hjälp av lovsång och musik där jag kände Guds närvaro. För varje gång som jag gjorde det blev det lättare och lättare för jag fick en medvetenhet kring att jag faktiskt kunde stoppa mina egna negativa tankar och med Guds hjälp rikta dem åt ett annat håll

Det här har blivit ett verktyg som jag fortfarande använder mig av när jag märker att missmod vill komma krypande. Det Gud verkligen lärt mig är att det finns ett beskydd för våra tankar och känslor i hans närhet. Nuförtiden brukar jag alltid börja dagen med att samtala med Gud och läsa några rader ur Bibeln. Ibland blir det en kort stund och ibland blir den längre. Jag har märkt att när jag börjar fokusera på Gud det första jag gör ger det ett beskydd för mina tankar. Det är som om man ställer in sig på rätt kanal från början och då får inte de jobbiga tankarna och känslorna så stort utrymme längre. Det betyder inte att jag alltid känner ett lyckorus eller känner mig otroligt glad eller lycklig. Det är mer av en djupare känsla av välbefinnande och frid. En trygg förvissning om att Gud kommer att vara med mig under resten av dagen vad som än händer.

Det som också har blivit tydligt för mig är att friden på insidan inte blir kvar av sig själv. Det krävs en aktiv handling av mig. Jag behöver aktivt söka Gud varje dag. Det kommer inte automatiskt fast jag har varit kristen hela mitt liv. Jag vet att han alltid är med mig, lika fullt måste jag självmant vända mitt hjärta mot Gud varje dag för att hitta friden i honom. När vi läser Bibeln ser vi återkommande drag av hur vi uppmanas att söka Gud och själva kliva in i hans närhet.

Upprepade gånger under dagen försöker jag påminna mig själv om att Gud är nära mig. Jag tackar den helige Ande för att han är med i allt jag gör och lyssnar efter hans röst mitt i vardagen. Det är som att vara ständigt uppkopplad om du förstår vad jag menar och som att kliva in under hans beskyddande paraply.

När jag var liten och bodde i Afrika under några år var jag alltid så fascinerad av regnet. ”Nu kommer ko-regnet” sa man och då var det som om hela himlen öppnade sig och det formligen vräkte ned under en timme eller så. Ibland tog vi på oss stövlarna och med ett paraply i handen kunde vi kaxigt gå ut i detta häftiga regn utan att bli blöta. På samma sätt är det med Guds beskyddande paraply för våra tankar och känslor. När du aktivt kliver in i hans närhet klarar du lättare av att tunga regn kommer emot dig. Då är du ändå beskyddad. När du sitter där under paraplyet med pappa Gud gör det inget om det vräker ner för du blir ändå inte blöt. Du kan känna av stänken men regnet kommer inte åt dig. Så kom ihåg att Gud har givit dig ett paraply och nu är det bara upp till dig att själv fälla upp det.

 

 

 

 

 

 

Om att rensa avlopp

Några rader till dig som precis som jag längtar efter att få leva med Jesus mitt i vardagen...

 

Att bo som ensam kvinna i ett ganska stort hus har en del fördelar men förvisso en hel del nackdelar också. Som när avloppen ska rensas och sonen inte har någon lust att rycka ut. Och nej, jag är inte den som alltid springer till min genomsnälla och genomhändiga pappa för att få hjälp. Det är ju trots allt självvalt. Att bo kvar i huset menar jag. I början fanns det en iver hos mig att visa för hela världen att jag minsann klarar mig alldeles utmärkt utan en karl i huset. Den ivern har för längesen runnit av. Tvärtom. Idag kan jag till och med längta efter att få bli lite omhändertagen. Har inget behov av att bevisa något längre

Jag kommer aldrig att glömma mina två första vintrarna som ensam vuxen i huset. Jag var helt övertygad om att hela Sveriges snömängd hade landat på just min stora uppfart. Då funderade jag mer än en gång över vad jag givit mig in på. Men jag skickade ut ungarna att skotta och Gud skickade en granne med snöslunga. Allt löste sig som det ju brukar.

Men så tillbaka till rensning av avloppen. Det är märkligt hur Gud kan börja tala i de mest oväntade situationer. Jag höll på att rensa avloppet i badrummet vilket var rejält igensatt. Av någon anledning går jag alltid och drar i det längsta med att göra saker som jag inte gillar. Som om man liksom tror att om jag väntar tillräckligt länge så löser det sig av sig själv. Men det gjorde det ju inte så det var bara att kavla upp ärmarna och hugga in. Mitt i den minst sagt otrevliga sysslan (ja jag hoppar över detaljerna...) började Gud tala. Han sa att vi som tror på honom och följer honom ska vara hans kanaler. Kanaler till att förmedla hans ord och hans kraft till helande och befrielse. När Jesus gick här på jorden sa han att vi skulle göra det han gjorde och till och med större saker än så. Paulus som var en av ledarna sa att han predikade ett budskap av kraft och inte av fina ord, och människor blev helade, upprättade och befriade.

När jag som bäst höll på med mitt kära avlopp hörde jag Gud säga att kanalerna i våra liv ofta ser ut på detta sätt. Det är så mycket som vill täppa till flödet. Avundsjuka, girighet, vrede, besvikelse, otrohet, maktlystnad, oförlåtelse... Därför måste vi vara noga med att ”rensa avloppet” emellan åt. Det är så mycket av det vi möter i våra liv som vill göra oss besvikna, sårade och smutsiga. Dåliga val leder till jobbiga konsekvenser. Jag vill inte vara avundsjuk på den som det går bra för. Jag vill inte känna mig attraherad av någon annans man eller kvinna. Jag vill inte porrsurfa på nätet. Jag vill inte vara girig och aldrig känna mig tillfredsställd. Jag vill inte hamna i en materialistisk hetsjakt. Jag vill inte leva bara för min egen skull och inte se mina medmänniskor. Jag vill inte gå runt och känna ilska eller besvikelse över att allt inte blev som jag hade tänkt. Ändå hamnar vi där. Alla hamnar vi där mer eller mindre.

Nu tänker du kanske: ” Men Marita, menar du att vi ska vara perfekta för att Gud ska kunna använda oss?” Nej, absolut inte. Låt mig förklara. Vi är alla små enkla människor som misslyckas och gör fel och faller på olika sätt och det får vi vara. Det handlar om att vilja göra rätt. Att vilja leva ett liv som gläder Guds hjärta och att våga vara genomskinlig inför honom. Misslyckas gör vi alla, men det handlar om att våga säga till Gud: lys på mitt liv. Finns det något jag behöver vända om ifrån? Finns det någon jag behöver be om förlåtelse? Finns det något i mitt liv som inte behagar dig Gud?

När jag har valt att leva med Jesus måste jag också förstå att mitt liv inte är mitt längre. Det tillhör honom. Jag kan inte längre göra vad som helst och tro att Gud ska välsigna det. Ibland får jag en ”varningsflagga” för mina ögon. När jag är på väg in i fel sammanhang eller säger eller gör fel saker. Det är som om den helige Ande varnar mig och korrigerar mig. Jag kan välja att se den där flaggan eller ignorera den. Paulus sa att ”Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig”. Om jag är ett med Jesus har jag ett ansvar att leva som han vill att jag ska leva och att göra det han bett mig om att göra.

Om du känner att ditt kristna liv är kraftlöst, bönerna känns tomma och svaren på dina böner är få, kanske är det då dax att rensa kanalen. Att komma närmare Gud och våga blottlägga dig inför din älskade far. Våga vara genomskinlig. Våga fråga om det är något som behöver rensas bort. Kanske behöver du också våga fråga om du är på väg åt rätt håll. Låt Gud korrigera dig. Be om förlåtelse, rening, hjälp att vända om. Det du möter i denna process är din faders förlåtande kärlek. Ingen fördömelse. Bara kärlek. När mitt avlopp blev rensat rann vattnet igenom snabbt och smidigt. På samma sätt ska Guds kraft rinna genom dig.

 

 

 

 

 

 

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0