När Gud står bakom disken på Starbucks -eller hur det nu va

Jag stod och kikade över kanten och tänkte i mitt stilla sinne: ”hur kom jag upp hit? Varför lät jag mig övertalas till detta?” Nu var det för sent att backa. De andra stod bakom mig och bara väntade på hoppet. För att inte tala om han med stort H som stod där nere och kikade upp för att se hur modig jag var. Bära eller brista. Jag kastade mig ut för femmans trampolin och slog i vattnet med ett plums som inte var så graciöst som jag hade hoppats på. Väl uppe vid ytan upplevde jag det man närmaste kan kalla eufori. Jag hade verkligen vågat hoppa! Lyckan över att jag vågat ta risken fyllde min kropp och snabbare än jag själv förstod det, var jag på väg upp för alla trappsteg för att genast göra det en gång till. Att dyka från trean blev inte heller något större problem och som 15-åring var jag en hejare på att både dyka och simma.

Idag tycker jag fortfarande om vatten och att bada. Särskilt i havet på sommaren. Det som dock förde mig tillbaka till dessa minnen var tanken på att våga ta risker. Någon sa att tro stavas just r-i-s-k och jag är beredd att hålla med. Utan att ta några risker är det svårt att både använda och utveckla sin tro. Ibland är det som om vi behöver både hängslen och svångrem för att våga göra något för Jesus. Men var det inte han som sa att vi skulle gå på vattnet? Hur går den ekvationen ihop? Om våra planer inte är större än att vi själva kan ro iland med dem varför ber vi då Gud om hjälp?

Gud är miraklernas Gud. Mirakler och det övernaturliga är inte bara hans specialitet utan faktiskt hans identitet. Det är lika självklart som att gå in på banken för att prata ekonomi eller att gå in på Starbucks för att beställa en kaffe. Gud står liksom redo vid disken och undrar vilka övernaturliga lösningar du är i behov av. Enda problemet är att vi glömmer gå fram till disken för att hämta ut det vi behöver. Det är lika dumt som att gå in på Starbucks utan att gå fram och beställa det du vill ha, för att sedan gå ut utan ditt kaffe och påstå att det inte fanns något kaffe på Starbucks.  

Gud är alla goda gåvors givare och han vill inget heller än att förse oss med det vi behöver för att få hans arbete gjort. Därför när jag idag gick ut på stan med Mr M från Hudik för att be för sjuka hade vi innan gått fram till disken och sagt: okej Gud, idag behöver vi några helandeunder. Gud blev glad eftersom hans förråd var packat med helanden som väntade på att bli utdelade. Han paketerade dem och räckte över dem med ett brett leende på läpparna. Sedan var det bara för oss att gå ut och leverera våra varor.

Ibland kan vi ju dock snurra till det lite när ”paketen ska levereras” och det är där som det där lilla jobbiga ordet r-i-k-s kommer in. Grejen är den att vi måste våga ta risker för att få se Guds kraft verksam. Vi pratade med fyra tjejer vid ett tillfälle. Mr M fick be bort nackvärk, ryggvärk och värk i axlarna på tre av dem. Alla blev lika förvånade och lika glada. För att kunna göra det tog han dock risken att inget skulle ske när han bad. För Gud gör undret, inte vi och vi vet inte till 100% att det sker även om vår erfarenhet säger oss att runt 80% av de vi ber för på stan upplever något. Men när undret uteblir får vi också stå för det.

När vi pratade med de fyra tjejerna upplevde jag att Gud började tala till mig om en av tjejernas liv. I detta fall var jag säker på att det var Gud och inte mina egna tankar. Men så är det inte alltid. Ibland är Guds tilltal mer diffust och då får jag ta en risk för att se om det bär eller brister. Oftast bär det som denna gång. Tjejen blev djupt berörd. Hennes kompisar undrade hur jag kunde veta dessa saker om hennes liv för de kände också igen det jag nämnde. Jag fick förklara att Gud talar till mig. De var skakade. Jag fick krama om tjejen ifråga och talade om för henne hur mycket Gud älskar henne. Hela detta möte var så fantastiskt och så planerat av Gud. Mr M och jag gick därifrån mycket tacksamma att vi hade vågat. Vi ger Jesus all ära för det!

Åh vad jag önskade att just du som läser detta skulle förstå vilken kraft som bor på insidan av dig när Gud har flyttat in. Gud väntar på att du ska skippa både hängslen och svångrem och våga hoppa. Han behöver just dig!

 

Om att gå på stan med Jesus

Idag efter jobbet träffade jag min vän polisen och en nyvunnen vän från Hudik nere på stan. Vi hade bestämt träff för att gå ut och berätta lite om vår tro genom att be för sjuka. För det är ju så att när man har upptäckt något så underbart som att få leva sitt liv tillsammans med en levande Gud vill man gärna dela med sig av det. Vi träffades på gågatan i vår lilla stad och gick en sväng. Min vän polisen kände att vi skulle gå in i en galleria och där stötte vi på ett gäng ungdomar som vi började prata med. Jag frågade tjejerna som stod där om någon hade ont någonstans. En tjej hade smärta i ryggen så jag frågade om jag fick be för henne vilket hon gick med på men hon var väldigt fundersam. Jag la min hand på ryggen utanpå hennes tjocka täckjacka. Jag kände själv hur Guds närvaro kom och det gjorde tjejen med i form av värme som strömmade in i hennes rygg. Hon blev väldigt tagen, tårögd och funderade vad som hände. Smärtan försvann och jag berättade om den Gud som älskar henne gränslöst och som visar sin kärlek mot henne på detta sätt.

Jag frågade de andra om någon hade ont. Kompisarna sa till en kille som de visste hade ont i hela kroppen men han var väldigt tveksam och visste nog inte riktigt vad han skulle tro om detta. Jag pratade lite med honom och tillslut fick jag ta hans hand. Jag bad med hörbar röst en enkel bön om att Gud skulle ta bort värken i hans kropp och Guds kraft kom över honom så påtagligt att han till slut reste sig och sprang ut. Men han kom tillbaka lika fort och då var han helt smärtfri. Så fantastiskt!

Sedan vände jag mig till några av tjejerna igen och frågade om de ville att vi skulle be för något särskilt. En av dem hade jobbigt i skolan. De andra ville inte nämna något särskilt men jag sa att när jag nu ber kan ni tänka tyst på det ni behöver hjälp med så ser Gud det. Tillsammans med de 6-7 tjejerna och en liten kille som dök upp ställde vi oss i en ring och tog varandras händer och jag bad att Gud skulle fylla deras behov. Detta blev en så vacker stund. Tänk att få stå mitt inne på gallerian och be till himmelens Gud för några tonårstjejer som inte har förstått hur underbara och älskade de är i Guds ögon. Att få ge lite kärlek så här enkelt är så dyrbart. Min vän polisen bad för några andra ungdomar också som Gud rörde vid och senare fick min vän från Hudik be för en kille som skadat revbenen och han bad också bort tandvärk på en tjej. Så härligt att se hur Gud använde oss var och en.

Jag åkte hem mycket tacksam till Jesus som gick med oss på stan och lät det ljus som är tänt i oss få lysa ut till andra människor. För det är ju så att Gud har tänt sitt ljus i våra hjärtan för vi ska lysa. Inte tänder man ett ljus och sedan döljer det. Nej man sätter det i ljusstaken så att hela rummet lyses upp. På samma sätt är det med det som Gud har lagt ner i ditt liv. Låt det synas. Låt det märkas. Låt det lysa klart. Det finns en hel värld utanför dörren som väntar på att få höra hur värdefulla, underbara och älskade de är.

 

 

 

 

 

Om att vara planterad i god jord

Jag har alltid varit fascinerad av träd. När jag är ute och åker kan min blick dras till ett speciellt träd som står där i sin ensamhet ute på en åker och sträcker sina grenar mot himlen. När jag var tonåring och bodde i Afrika ritade jag ganska ofta av just träd. Jag minns papayaträden som vi hade i vår trädgård. De var extra roliga att försöka avbilda för de hade en väldigt speciell form. Jag minns också det stora mäktiga avokadoträdet som vi klättrade längst upp i toppen på för att plocka ner de största frukterna. Som tur var så var min mamma redan då alldeles för cool för att oroa sig över våra bravader. Jag antar att det ingår när du drar iväg till Afrika med en äventyrslysten man och fyra barn.

Den frukt vi fick med oss ner går inte på något sätt att jämföra med de ynkliga avokado du hittar i mataffären i Sverige. De här var gigantiska med en smak som närmast kan beskrivas som himmelsk. Klimatet vi bodde i var alldeles perfekt för just avokado. Vi bodde på ganska hög höjd men det var fortfarande varmt och jordmånen var god. Så pass god att om man stack ned en pinne i jorden för att stötta upp en växt började den ofta skjuta skott.

Jag har funderat på det där med att vara ”planterad i rätt jord” som människa. Bibeln talar ofta i metaforer och ganska ofta dyker trädet upp som en bild på våra liv. I Psalm 1 står det att om vi ”begrundar Guds ord dag och natt” ska vi vara som träd planterade vid vattenbäckar vars löv inte vissnar och då kommer vi att ge frukt i rätt tid. Jag tycker det är en vacker bild på ett gott liv. På en människa som mår bra och lever under rätt omständigheter.

Vad är då trädets uppgift? Jo att stå i god jord och ta emot solens värme, himlens regn och suga upp vattnet från bäcken. Det låter inte så jobbigt. Det bara står ju där. På samma sätt behöver vi leva i en ”god jordmån” och vara ”planterade vid vattnet”. Att leva i en intim och nära relation med Gud tror jag är att vara planterad i god jord och då kan vi ta emot näring från trädgårdsmästaren. Då växer också våra rötter djupt så vi står stadigt om det blåser.

Har du tänkt på att grenen aldrig kan pressa fram frukten av sig själv. Frukten kommer när förutsättningarna är de rätta. Precis så är det i våra egna liv. Det är så lätt att bli frustrerad över att vi inte bär så mycket frukt som vi skulle vilja i vår vandring med Gud. Men om frukten kommer under rätta förhållanden borde det vara vårt fokus istället för att bli frustrerad över att vi inte alltid får det resultat vi hade tänkt.

Gud vill placera oss i rätt position med honom där vi får känna frid och glädje. Vår uppgift är att vara planterade på rätt ställe, så nära honom som det bara går. Att gå in i Guds närhet skapar en frihet från prestation för när jag umgås med Gud förstår jag att det är han som ska ge frukten, inte jag.

 Pic cred Pixabay

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0