När hjärtat brister

Jag skrev en artikel om mina upplevelser i Tanzania förra sommaren som av olika anledningar aldrig blev publicerad så nu postar jag den här istället. Hoppas mina rader kan inspirera dig som aldrig varit på missionsresa att ta klivet ut och åka. Du kommer inte att ångra dig.

Som ett färgglatt lämmeltåg ringlar vi oss fram bland salustånd och livlig trafik. Där vi drar fram möts vi av fundersamma men nyfikna blickar. Vad kan denna iögonfallande invasion av västerlänningar betyda? På min knaggliga swahili uppfattar jag flera gånger ordet mzungu som betyder ”vit man”. I takt med att deras nyfikenhet stiger, stiger också min förväntan och glädje. Tänk att jag åter får stå på afrikansk mark. Jag vill ta in alla intryck på en gång; dofterna, ljuden, människorna och atmosfären. För mig som är missionärsbarn känns det som att komma hem. Jag har glädjen att för tredje året i rad få följa med organisationen Mission SOS på missionsresa till Tanzania.

Varje morgon träffas hela teamet för att ha morgonsamling. Ett återkommande tema på samlingarna är att be om Guds hjärta för folket och att se varje människa vi möter. När vi på festivalkvällarna har en publik på upp emot 52.000 är det lätt att bli tagen av massorna. Visst ska vi glädjas över att vi får nå så många människor samtidigt, men Jesus såg alltid en i taget. Han stannade alltid för en. Jag lyssnar uppmärksamt till mina ledares inspirerande undervisning och varje ord träffar mitt hjärta. Jag vill inte missa en enda person som behöver få se Jesus. Tidigt varje morgon viskar jag till Jesus om att få möta varje människa med hans kärlek.

Så drar vi ut på vår första gatuevangelisation eller outreach som vi kallar det. Dodoma kokar av liv och det gör vi med. Vi känner oss taggade till tänderna. Äntligen är vi på gång! Vi har fastat och bett. Vi har tränat dans och drama. Vi har slipat på våra livsberättelser och predikningar på engelska och vi känner oss mer än redo. Vi hittar en perfekt plats vid en livlig gata där vi riggar upp vår ljudanläggning. När vi börjar dansa strömmar folk till från alla håll och kanter. Vad är det som är på gång? Alla kommer nära för att se vad dessa vilda ”awazungu” håller på med. Efter dansen får jag tillfälle att dela min berättelse om hur Gud gjorde mig hel efter att hela mitt liv hade rasat samman. Med ett stadigt grepp om mikrofonen möter jag blickarna på människor som lyssnar uppmärksamt till varje ord. Jag berättar om min Jesus som lär oss att förlåta, om mannen från Nasaret som gör trasigt till helt igen, om honom som alltid gör nya vägar och som aldrig överger oss. Jag ser hur den helige Ande där och då utför sitt verk i människors hjärtan.

Vår mini-gudstjänst fortsätter med ett starkt drama som efterföljs av en kort och rak Jesus-predikan av vår härliga teamledare Anders. Teamet har gjort sitt ytterst. Alla har gett allt och spelat sin del med den bravuren. Nu skjuter Anders i mål. 97 personer kommer fram på frälsningsinbjudan! Glädjen är obeskrivlig. Sedan bjuder vi in till bön för sjuka och flera strömmar fram. Under börjar ske. Människor blir helade och jag känner hur Guds kärlek till de som jag möter börjar pulsera inom mig på ett nytt sätt. Det sker så till den grad att jag får svårt att be för dem. Istället för ord kommer tårar och jag anar att Gud håller på att svara på mina böner om att få hans hjärta för folket.

Dagarna avlöser varandra och varje dag är vi ute på staden och berättar om Jesus och under fem kväller har vi festival där Johannes Amritzer predikar ett livsförvandlande budskap. Många människor blir frälsta, helade och upprättade. Jag går som i ett lyckorus och vill inte att veckan ska ta slut. Men så en av de sista dagarna händer något väldigt speciellt. Vi är i slutet av vår gatuevangelisation och har precis bjudit fram till förbön för sjuka. Då ser jag henne plötsligt. En liten kvinna som är albino har kommit fram. Hennes hud har en vit-grå ton i avsaknad av pigment. Den är fläckig och sårig, förmodligen på grund av att den inte tål den afrikanska solen. Hennes kläder är smutsiga och hon ser fattig och sliten ut. Hon har en gammal hatt neddragen över ansiktet som skydd mot solen men också för att skydda sig mot människors förakt. Jag ser även att hon har någon typ av utväxt i ansiktet. Min första reaktion är att jag nog ska gå och be för någon annan då hennes utseende faktiskt skrämmer mig. Men som om min tolk förstår vad jag upplever så tar han min arm och säger: ”Marita, den här kvinnan behöver våra böner.” Hans ord ger mig mod att till slut gå fram och fråga henne vad vi ska be för. Hon har ont i kroppen, förmodligen till följd av det tillstånd hennes hud är i.

Jag lägger min hand på hennes axel för att börja be, men jag får inte fram ett ord. Mina tårar börjar rinna och jag känner en enorm kärlek till denna människospillra välla upp inom mig. Plötsligt bryr jag mig inte om hennes sår eller smutsen utan jag bara måste omfamna henne. Jag står och håller om henne och tårarna rinner i en strid ström nerför mina kinder. Jag låter dem rinna trots att vi står mitt ute på staden, mitt ibland en massa människor som tittar, för jag vet att det är precis detta jag har bett om. Att få känna Guds kärlek till en liten människa. En kärlek som totalt överbryggar ett motbjudande yttre. En kärlek som bara ser ett älskat Guds barn. Jag vet inte hur länge vi blir stående men till slut släpper jag mitt grepp och min tolk frågar hur hon mår. Hon säger att hon är smärtfri. Tack Jesus. Hon går vidare men jag är så tagen av detta möte att jag måste gå åt sidan. Jag sätter mig på huk och funderar vad det var som hände. Mina tårar rinner fortfarande av ett totalt brustet hjärta och jag förstår någonstans att Gud har givit mig en glimt av hur han känner för varje liten människa. Hur obeskrivligt dyrbar och älskad hon är i Hans ögon.

Åter hemma i Sverige bär jag med mig alla härliga upplevelser som dyrbara skatter inom mig. Jag gläds över att så många har räddats för evigheten och jag minns alla fantastiska helanden och befrielser. Människor som för alltid har fått sina liv förvandlade. Men det starkaste minnet är mötet med den lilla kvinnan. Tack vare henne har jag börjat förstå hur viktigt det är att älska människor så som Jesus gjorde. När Hans kärlek pulserar genom oss sker mirakler. Jag bad nämligen aldrig för kvinnan för jag fick inte fram ett enda ord. Jag lät bara Guds kärlek omfamna henne och det räckte för att hon skulle gå därifrån smärtfri, styrkt och förhoppningsvis helad i sin hud. När Gud föder sin egen kärlek till människor i våra hjärtan blir det drivkraften till att göra lite till och att nå ännu fler.  

Jag tackar Gud att han lät mitt hjärta brista och jag ber att han ska gör det om och om igen. Och en sak är säker, i sommaren åker jag igen.

 

 

 

 

Så mycket mer än tomma teorier

På sistone har jag upplevt att det är som om en ny tid har börjat i mitt liv där allt det som varit teorier blir till praktik och det är så enormt spännande. Allt det jag läst om i Bibeln och trott på så länge börjar hända på riktigt.

 Idag drog vi ut på stan för att be för sjuka och berätta om Jesus. Det är så häftigt när man ser hur Gud liksom har planerat vissa möten för oss. Den äldre kvinnan med tån tror jag var ett sådant möte. Hon kom gående och stötte sig på sin dotter. Vi frågade om hon hade ont någonstans och hon sa att tån värkte så pass att hon befarade den var bruten. Vi bad och hon blev helt bra. Hon gick därifrån glad och tacksam och helt utan stöd. Det är min Jesus det.

Den lilla flickan med halsmandlarna var nog också ett sådant där möte som Gud hade förutbestämt. Vi stannade och pratade med hennes föräldrar. Frågade om någon hade ont i kroppen. Tjejen hade precis tagit bort sina halsmandlar och halsen smärtade. Med föräldrarnas tillåtelse la jag min hand på flickans hals och befallde värken att försvinna. Och det gjorde den, nästan helt. Hon tittade förundrat på oss. Vi sa att det var Jesus och det unga föräldrarna trodde nog lite grann…jo barnen var ju döpta och de hade gift sig i kyrkan… Vi berättade hur Jesus gör oss friska och hur han älskar oss och ger livet mening och trygghet. De lyssnade och nickade. Våra vägar skildes.

Jag kan inte låta bli att undra över hur samtalet går hemma hos den där familjen ikväll. Kanske utbyts viskande funderingar i sängkammarens mörker över vad det egentligen var som hände ute på stan idag. Hur kunde dotterns värkande hals egentligen bli bra? Kanske har tankar kring tron och Jesus väckts upp i deras inre som ger dem en längtan att söka vidare.

Jag önskar så att de skulle förstå att det finns en Gud som älskar rakt igenom. Det finns en kraft som verkar i våra liv som är så mycket mer än tomma ceremonier vid särskilda tillfällen i livet. Jesus är inte bara teorier. Han är praktik i allra högsta grad.   

 

Guld i gatudammet

Jag såg en dokumentär från Indien. Den berättade om unga killars kamp för överlevnad mitt i Calcutta. De levde i kvarter där guldvaskare och smeder utförde sitt arbete. Efter dagens verk gick de ut för att spola av sig dammet vid en kran vid sidan av gatan innan de lämnade arbetet för att gå hem till sina familjer. De unga pojkarna hade upptäckt att mitt ibland smutsvattnet som sköljdes av från arbetarnas svettiga kroppar kunde små små korn av guld glimta till. Tidigt varje morgon gick de upp långt innan staden hade vaknat. De tog sina enkla kvastar ihopbundna av ris och började sakta men målmedvetet sopa gatorna i ”guldkvarteren”. Sedan skyndade de hem för att vaska fram de små men mycket dyrbara kornen av guld. På detta sätt fick de sig en lite inkomst.

Jag har också fått uppleva "guld" mitt i gatudammet men av ett annat slag. Jag fick möjligheten att åka till Tanga i Tanzania förra sommaren för att predika om Jesus och be för sjuka. Under den tropiska solen kämpade våra dans- och dramateam för att göra budskapet om Jesus så tydligt och lättillgängligt som möjligt vid marknader och torg. När jag sedan fick ta mikrofonen och på knagglig swahili och lite bättre engelska berätta om Jesus hade jag folkets fulla uppmärksamhet. Mitt i gatudammet under den brännande solen och doften av svett glimmande guldet från himlen igenom när människor strömmade fram för att ge sina liv åt Jesus. Sjuka kroppar blev hela. Värkande ben började gå och blinda ögon öppnades. Det var bland det mäktigaste jag har varit med om.

Visst kan det vara så med våra egna liv. Ibland kan vi känna oss så övertäckta av damm och smuts att det är som om guldet som Gud har planterat i våra hjärtan är helt dolt. Men så börjar Gud med varsam hand att vaska och det vackra i oss träder fram mer och mer. Han kommer med sitt renande vatten och sköljer bort år av trasighet, smärta och fördömelse. Han gör oss rena och kallar oss sina dyrbara barn. Guldet finns dolt mitt i dammet.

Det spelar ingen roll hur smutsig du känner dig. När Jesus tvättar dig ren blir guldet i dig synligt igen.Du är förlåten och fri.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

powerforpurpose.blogg.se

Livet med Gud är ett äventyr som du inte får missa. Vi är skapade till att leva i gemenskap med honom som hela tiden gör nya vägar och ger nya uppdrag. Och kom ihåg: Don't look back. You're not going that direction.

RSS 2.0