Då var det dax för mitt första bidrag till blogg-världen!!

 

De sista fyra-fem åren i mitt liv har varit märkliga. Jag kan säga utan att överdriva att det varit de mest omtumlande åren i mitt liv. Jag har gjort en resa där jag upptäckt och lärt mig så mycket nytt. Därför känner jag ett behov av att få berätta. Kanske finns det någon där ute som kan bli hjälpt av mina funderingar.

 

Ibland så blir det inte riktigt som man tänkt sig. Vägen tar helt plötsligt en oväntad riktning. En smärtsam riktning. Thomas Tranströmmer skrev: "Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse." Jag hittade till den där gläntan. Jag gick väldigt vilse. Problemet var att jag slog mig ner där och trodde att jag aldrig skulle hitta vägen vidare. Det var som om jag ville stanna i den där gläntan med den täta skogen för det var så synd om mig. Det kändes nästan bra att få sitta där och ha lite picknick i skogen. Att inte ens försöka ta sig vidare. Jag hade ju gått vilse och då var det så.

 

Jag insåg inte att min offermentalitet gjorde mig ännu mer vilse än vad jag egentligen var. Att tycka synd om sig själv är okej ett tag...tills det blir en fälla. Lyckligtvis var det någon som hittade mig där i gläntan och sa att det var dax att gå vidare. Jag upptäckte då att den där täta skogen inte var så tät och att det faktisk fanns en stig som ledde in på en helt ny väg.

 

Att gå vilse är ganska lätt. Att hitta den där gläntan i skogen är inte heller så svårt. Konsten är inse att gläntan inte är slutstationen utan början på något nytt.