Det är en helt vanlig tisdagskväll och här sitter jag i ett fönster på femte våningen på ett hotell och blickar ner över Avenyn i Göteborg. Det är något speciellt med större städer. Jag tycker om när det är puls och rörelse och folkliv även om jag älskar mitt lilla samhälle i södra Norrland. Det som fyller mina tankar just nu är att livet i all sin enkelhet rymmer så mycket glädje. Att få förmånen att åka ner hit för att gå på en kurs med jobbet är inget jag kan ta för givet. Därför känner jag tacksamhet att  jag fått denna möjlighet. Att jag den här eftermiddagen fått strosa på Avenyn i soligt vårväder och i gott sällskap med givande samtal om livet, värmer från topp till tå. Blommorna i rabatterna och måsarnas skri får mig att le inombords och de bär hopp om att det snart är sommar.

Jag tror att glädje och tacksamhet inte bara är känslor som kommer och går lite som de vill utan jag tror att de många gånger är val. Vi kan alltid välja att se ljusglimtarna i vardagen och låta dem få vårt fokus. Det finns mycket som jag skulle kunna oroa mig för, som jag skulle kunna vara missnöjd över eller som jag skulle kunna irritera mig på. Jag har dock kommit fram till att oro och irritation inte löser några problem så det jag inte kan lösa är det bättre att ge till Gud. Han är ju ändå vaken hela natten, som någon sa. Tacksamhet är ett val och ibland tror jag vi behöver påminna oss själva om att  just välja tacksamhet precis som vi väljer att se och glädja oss över det som faktiskt kan ge glädje en grå vardag.

En klok person sa att när jag har en dålig dag bestämmer jag mig för att uppmuntra tio personer. Det finns en hemlighet i att släppa sina egna behov för att se andras. Det är så lätt att bli navelskådare och bara se sina egna problem, men jag har upptäckt att när jag ber för andra så fyller Gud mina behov. När jag orkar sträcker mig ut till andra så blir jag själv välsignad. Samma kloka person sa att det finns en andlig lag som säger att när du ger så kommer det alltid tillbaka till dig själv på ett eller annat sätt. Det du sår får du skörda. Jag tror verkligen att det är så.

Nu färgas himlen gul när solen börjar sjunka bakom byggnaderna här på Avenyn. Människor rör sig fortfarande där nere. Livet pågår. Spårvagnarna drar förbi och jag känner tacksamhet. Tacksamhet över att jag får sitta just här just nu i en fönsternisch på femte våningen och blicka ut över Göteborg en helt vanlig tisdagskväll.