När jag var liten bodde vi i ett område med många barnfamiljer och ofta under sköna sommardagar och ibland in på sena sommarkvällar var vi ute och lekte tillsammans alla grannbarnen. Vi cyklade på bygatorna, klättrade i träd eller lekte lekar som ”burken är lös”, ”knutgubbarna” och ”ge mig en vink.” Ni som är 60-70-talister nickar förmodligen igenkännande vid dessa kära gamla lekar. Jag minns att vi ibland var ute så länge på kvällen att fötterna började värka av kyla, för vi sprang alltid barfota. Trots kyliga fötter ville man inte gå in. Mamma ropade att det var dags att göra kväller och vi bad om bara en kvart till. Men den där kvarten blev alltid lite väl tänjbar för när mamma ropade för tredje gången kunde man höra på tonläget att tiden inte längre var förhandlingsbar och då var det bara att gå in.

Någon gång när jag ändå lyckades peta på mig ett par skor så bar jag givetvis tidsenliga träskor. Tyckte de var supersnygga men de var dock inte särskilt praktiska. Jag minns att jag mer än en gång snubblade när jag sprang i de blommiga dojjorna och skrapade upp mina knän. Gråtandes haltade man in till mamma som tvättade med Desivon och plåstrade om. Det hände att det blev gruskorn kvar i såren och infektionen kom som ett brev på posten med efterföljande varbildning. För att inte tala om alla stickor vi fick i både fingrar och fötter när vi var i klättrartagen. Mamma kom med stora nålen och skulle peta ut. Problemet var att halva stickan gärna ville stanna kvar där inne i foten. Min kloka mor förklarade dock att det inte var någon fara. Att stickan skulle komma ut av sig själv när kroppen kände att det var ett smutsigt föremål där. Och mycket riktigt. Efter en dag eller två blev det en liten infektion och plopp så kikade stickan ut. Mamma drog ut den, Desivonflaskan åkte fram och ett par dagar senare var stickan ett minne blott.

Jag tänker på hur jag redan som liten fick lära mig att ta hand om min kropp och vi visste att vissa symtom berodde på vissa saker. Om jag hade feber så berodde det på en infektion i kroppen och så vidare. Men hur är det egentligen med själens symtom? Vi vet så väl hur vi gör med ett brutet ben men hur gör vi när hjärtat brister? Hur läker man sådant?

När jag är ute och talar och också i min vardag möter jag människor som låtit de där ”stickorna” sitta kvar i själen. Man har inte lyckats peta ut dem för det kanske har gjort för ont helt enkelt. Därför låter vi dem sitta kvar. Vi sätter ett plåster över så blir det kanske bättre. Problemet är att det ofta med tiden istället blir sämre. Det kan till och med leda till en själslig ”infektion” som tar ännu längre tid att läka.

Att rycka ut en rejäl sticka kan göra riktigt ont för stunden men när man väl har gjort det, när såret tvättats rent läker det sedan fint och man blir hel igen. Då förstår man att det var värt att utstå smärtan för en stund.

Varför återkommer jag ofta till detta ämne? För att jag ser ett behov av att hjälpa människor på det här området. David skriver i Psaltaren i Bibeln att Gud ställde honom på en rymlig plats där han kunde lovsjunga Gud igen. Han hade misslyckats så brutalt i sitt liv men fick upprättelse och blev hel igen. Och det är precis dit Gud vill föra dig. Till en rymlig plats. Kanske handlar vägen dit om att du behöver börja välsigna de som sårat dig. För mig har det varit, och är fortfarande, enda vägen. Att ständigt välsigna människor som ibland beter sig märkligt, det är mitt sätt att vara kvar på den rymliga platsen där Gud har ställt mig.

Att be för och välsigna någon som sårat djupt är inte enkelt. Men heller inte omöjligt. ”För att få det du inte har behöver du göra det du inte gör” var det någon som sa. Och jag tycker det låter rimligt. Tänk om du skulle börja redan ikväll genom att skriv upp namnen på dem som gjort dig illa och börja be för dem. Mitt råd är att du talar ut högt att du förlåter dem. Att du önskar dem allt gott. Att du välsignar dem med dina ord. Kanske är det så att du behöver förlåta dig själv. Du kan känna som David att du misslyckats i livet. Då behöver du be ut att du är förlåten och fri från skuld. För så fort du ber Gud om förlåtelse så är du förlåten. Kanske finns du som läser detta och känner besvikelse mot Gud. Då behöver du tala ut att du förlåter honom.

Om du ber denna bön varje kväll i två veckor lovar jag att du kommer att uppleva att något händer inom dig men detta är en process där man behöver vara lite uthållig. Du som har värk i kroppen kan få uppleva hur värken släpper. Sedan är det bara att fortsätta be tills du hittar ut till den där rymliga platsen. För den är för dig. Gud vill att du ska leva i frihet.

Om du antar min utmaning och upplever en förändring skulle jag vilja att du hör av dig till mig. Du kan skicka meddelande via Facebook. Jag ber för dig just nu.