Jag har börjat att gräva. Efter vad, kanske du undrar. Jag gräver efter guld och jag har hittat några riktigt fina korn vilket får mig att fortsätta gräva. Jag tycker inte om ytlighet. Ytlighet besvärar mig. Ytlighet får oss att inte se varandra för dem vi verkligen är. För att komma ner på djupet behöver man gräva och på samma sätt är det med vår relation till Gud.

Jag har varit kristen hela mitt liv och jag har trott att jag har känt Gud men på senare tid har jag förstått att vår relation under många år varit ytlig. Jag har känt till Gud men jag har inte känt honom. När himlen börjar uppenbara sig inser jag plötsligt att jag inte har förstått så mycket som jag trott. När Gud börjar tala tydligt, när jag kan ställa frågor och få svar, när oväntade dörrar öppnas eller när rummet fylls med så stark gudsnärvaro att det känns i hela kroppen då inser man att man bara skrapat på ytan. Att det finns oändliga djup att fortfarande utforska och ju mer jag får uppleva av Gud desto mer vill jag ha.

Till min sorg har jag insett att man kan gå igenom hela livet som kristen utan att lära känna Gud på riktigt. Så många av oss känner bara till honom men vi känner honom inte. Gud längtar efter att umgås med oss i en nära och intim relation. Han älskar att få tala till sina barn men hur kan jag känna igen rösten på någon som jag inte känner? Hur kan jag då veta om det är mina egna tankar eller om det är hans röst jag hör?

Det finns ett talesätt som säger att ”nothing good comes cheap” och jag är beredd att hålla med. För att nå det där som vi verkligen längtar efter krävs det en insats av oss men då är frågan vad det egentligen får kosta? Det finns ett pris att betala och det är tid. Tid är hårdvaluta i dagens samhälle. Vår fiende är proffs på att hålla oss så upptagna att vi varken hinner eller orkar tillbringa tid med Gud i vår ensamhet, därför behöver vi lära oss avslöja den fällan.

När man får smak på den djupa gemenskapen med Gud vill man bara ha mer. Plötsligt blir stunderna med honom ett nödvändigt beroende som gör att du inte riktigt fungerar om du inte får den där tiden varje morgon med Gud. Men för att komma dit kan det vara en tröskel att kliva över. Jag tror att vi behöver lära oss ”äta” fast vi inte känner oss hungriga. För ju mer vi ”äter” av Gud desto mer vill vi ha. Kanske är det så att vi också behöver lära oss att hålla ut. Att vänta på Gud. Vi lever i de snabba Mc Donalds-lösningarnas tid. Det funkar inte här. Det tar tid att lära känna någon på djupet. Men det fina är att när du grävt tillräckligt djupt och träffar den där guldådern inser du att det var värt allt. Varje timme på knä. Varje timme du tillbringat i Guds ord och varje dag du fastat för att finna Honom.

Det finns något dyrbart som inte går att jämför med någonting som du kan finna i den här världen och det är att få ha en djup och nära relation med himmelens Gud. Jag byter inte ut något mot att få höra honom i mitt hjärta viska mitt namn.