Kroppen är trött men på insidan bubblar det som av skimrande såpbubblor som liksom poppar runt i mitt hjärta. Jag har i helgen haft glädjen att få tala på en kvinnokonferens i Betel Runemo. För första gången har jag talat på fyra seminarier på en helg. Av den anledningen känner jag mig lite mör men vad gör väl det när man har såpbubblor i hjärtat.

Igår hade vi en härlig dag tillsammans. Carin, Bettan och Johanna hade gjort ett fantastiskt arbete med alla förberedelser. Goodiebags, god mat, smarrigt fika och härlig gemenskap. En skön stämning i luften gav mig positiva vibbar redan från första början. När tjejerna drog igång lovsången kända jag en ljuv närvaro av Anden och jag anade att detta skulle bli en toppendag. När det blev min tur talade jag om att varenda en av oss är så unikt skapade och att Gud har en plan för varje människas liv. Att Gud vill ge oss modet att följa vår kallelse och att det ligger så mycket outnyttjad potential i oss var och en som Gud vill ska blomma ut.

På kvällen talade jag om att kliva in i en nära och intim relation med Gud. Att Gud faktiskt är mer angelägen om att tala till oss än vad vi är att lyssna. Jag pratade om att gå in i det allra heligaste och möta Gud och att inte låta vår relation till honom vara så aktivitetsbaserad. Den helige Ande längtar efter att bara få umgås med oss och att vi behöver lära oss att bara vara i hans närhet. Där fördjupas relationen, när vi verkligen får röra vid Gud och se vem han är.

Vid förbönen på kvällsmötet kom Guds Ande så starkt och många fick ett nytt möte med himmelens Gud. Jag fick förmedla många hälsningar och Gud berörde nästan mig själv lika starkt som de jag fick betjäna. Många tårar av glädje och befrielse rann och jag tror att liv blev förvandlade. Det är det som händer när vi möter Gud ansikte mot ansikte. I bilen hem igår kväll bultade mitt hjärta av en enorm tacksamhet till Gud som har så stor kärlek till sina barn. Som så många gånger förr kände jag förundran över att Gud använder oss i vår litenhet och jag tänkte på hur lite det har med mig att göra och hur mycket det har med honom att göra.

Det sista jag hörde när jag gick ut genom kyrkdörren idag på eftermiddagen var en kvinna som sa till mig: Jag har inte känt glädje på väldigt länge. Jag har haft persiennerna nere och inte velat träffa människor. Nu känner jag mig så glad! Jag kan bara inte sluta skratta! Och hennes ansikte strålade verkligen, så till den grad att jag hade svårt att ta in att hon hade varit så deppig. På väg hem tänkte jag att det var värt all tid jag avsatt i förberedelse inför den här helgen bara för att få se den kvinnans leende. Och återigen insåg jag att det är det här mitt liv handlar om; att få sprida Guds kärlek som förvandlar mörker i en människas liv till fullständigt ljus.