Vet du att väckelse aldrig har börjat med att hundratals människor plötsligt har blivit frälsta. Det har alltid börjat med att Gud har väckt upp sitt eget folk först. Ibland har det handlat om att en enda person har fattat grejen. En enda person har blivit drabbad av Gud och börjat söka Guds vilja för sin bygd. En enda person som har tagit Guds eld och fört den vidare.

 

Igår hade jag verkligen en fullbokad dag. Jag var först på ett härligt möte i Betel i Runemo och lyssnade på Hanna Bloom. Sedan var det lunch hos mina föräldrar med familjen eftersom min syster och hennes väninna var på besök. Jag skulle vara i kyrkan 1,5 timme innan mötet började för att öva med lovsångsbandet. Saker strulade till sig för mig i sista stund i form av borttappade bilnycklar med mera, vilket gjorde att jag kom försent till övningen. Jag tycker inte om att komma försent. Särskilt inte när jag ska medverka på en gudstjänst.

 

När mötet väl började var jag helt slut och kände en begynnande huvudvärk komma smygande. Jag hade svårt att fokusera och min förväntan på vad Gud hade planerat för denna stund var obefintlig på grund av min trötthet. Men så plötsligt hände något. Urban Jägerskog predikade om Guds tid och bestämmelse. Hur han håller sin hand över allt som sker. Jag har svårt att återge vad han egentligen talade om men någonting grep tag om mitt hjärta där jag satt och lyssnade. Något som jag närmast skulle kalla för gudsfruktan.

 

Vi gick upp efter predikan för att avsluta med lovsång och förbön. Jag fick svårt att sjunga för jag började plötsligt känna hur en förkrosselse kom över mig. Plötsligt såg jag det så klart. Jag såg hur vi strävar och kämpar på i våra församlingar men fast vi inte vill så blir det vi gör för Herren bara en bisyssla. Fast vi älskar honom av hela våra hjärtan så har han tendensen att hamna sist i en rad av saker som är viktigare för oss. Fast vi ber om att Guds vilja ska ske så går min vilja före. Fast vi sjunger att vi vill ge honom allt så håller vi det mesta tillbaka.

 

Där jag stod drabbades jag av den insikten att jag har gått och väntat på Gud medan han har väntat på mig. Han har väntat på att jag ska fatta grejen. Jag såg hur Gud hade sina änglahärar förberedda för vår bygd. Men änglarna väntade på kommando från Guds tron. Och Gud väntade i sin tur på att hans folk skulle göra sig redo innan han kunde sända änglarna på sina uppdrag.

 

Medan jag under tårar började dela för församlingen det jag upplevde kände jag hur en helig närvaro av Gud fyllde lokalen och efter ett tag insåg jag att det inte bara var jag som grät. Plötsligt var det som om vi någonstans började förstå att Gud längtar efter att göra allt det där som han har lovat men att han väntar på oss. Han väntar på att vi verkligen ska vilja det. Att vi ska vilja det så till den grad att det får kosta vad det kosta vill.

 

Igår kväll kom väckelsen till Mokorset. Igår kväll började vi fatta grejen. Igår kväll hände något med oss som jag vet kommer att genljuda in i framtiden. Något bröts i atmosfären och i våra hjärtan som var tvunget att bli brutet och jag vet att jag aldrig kommer att se tillbaka. Jag vet att jag är redo nu. Jag har ingen B-plan att luta mig emot. Det får kosta vad det kosta vill men Jesus ska bli känd i min bygd. Så är det bara.